Harrans & Rävens betraktelser
Här presenteras regelbundet betraktelser från fiskets förunderliga värld.| Betraktelse #68 9/10
2016 - Världens bästa harrvatten - uppdaterad! Harrsäsongen 2016 går mot sitt slut, och det är dags att leverera en uppdaterad lista över vår ranking av världens bästa harrvatten (nya/uppdaterade texter i blått). Observera; hela två nykomlingar in på listan i år! 1 (-). Lainio
|
| Betraktelse #67 19/12
2015 - Flippar och floppar 2015 Vi har gett upp tomten (han levererar för dåligt), så i år kommer det ingen önskelista från oss - istället inför vi något nytt; Flippar och floppar! Årets flipp Harran:  Whiskey, haggis, kilt, säckpipa... och så harr-
och öringfiske i fantastisk miljö. Årets flipp för min del är utan tvekan Skottlandsresan (inte för att fisket på hemmaplan hade så mycket att konkurrera med i år, men det hade varit svårslaget oavsett) - en resa med många roliga minnen, som till exempel följande anekdot; Vi bodde ett par nätter, Anna och jag, på ett underbart B&B, Duncan House, i byn Kelso som ligger precis vid River Tweed - mycket famlijärt och med ett tydligt fisketema. Det var nog den familjära stämningen som gjorde att vi lät bli att låsa in till vårt rum, och som gjorde att laxfiskaren Jason (killen till höger på bilden intill - här med byxorna på) kunde stövla rakt in mitt i natten, lite lagom rund under fötterna. Kalabalik utbröt innan vi förstod vad som egentligen hände och innan Jason, iklädd finskjorta och kalsonger, ursäktade sig och vinglade ut ur rummet. På morgonen var stämningen tryckt när vi kom till frukosten. Övriga gäster, Jason inkluderad, var redan på plats och en kvinna var tydligt upprörd över att ha blivit störd mitt i natten. Jason sa ingenting. Vi blev tillfrågade om vi märkt något, och Anna berättade att någon hade klivit in i vårt rum mitt i natten. Jag sneglade på Jason som motvilligt tog på sig skulden. Stämningen blev än mer tryckt. Jag replikerade Jason med; "you scared the shit out of us". Något oväntat tydligen - sällskapet blev för en sekund knäpptyst innan gapskrattet tog vid - kanske inte är så man uttycker sig på de brittiska öarna. Vi hade i alla fall något att prata om på puben den kvällen... Räven: Ja, hur pressar man fram en flipp ett år som 2015? Få se nu, Träsket gav fem fiskar på tre dagars hårt fiskeslit. Borgjaur inget som går att räkna som fångst egentligen eftersom öringarna skulle ha misstagits för smolt i laxförande vatten. Den gamla goda räddningsplankan får det bli. Vårsäsongen med havsöringsfiske i Ljustorpsån var klart bättre än genomsnittet och det blev flera fina öringar. Där har vi flippen! Årets flopp Räven: Det här är att slå in öppna dörrar. Allt fiske efter 15 maj skulle man kunna säga utan överdrift, men ska jag nu välja och vraka i eländet låter det sig beskrivas så här. 2015 var året då vi skulle flyga ut i karg fjällmiljö och tampas med öringar och rödingar i jämtlandsfjällen. Veckan innan avresa var det tidig vårflod i vårt tilltänkta vatten och det låg is på kringliggande tjärnar. Vad göra? Sorsele känner vi ju så dit styrde vi kosan. Men vi hade bestämt oss för det här med öring och röding så vi testade sjön Borgjaur. När vi kom fram och tittade ut över sjön hoppade genast en öring. Det var väl i princip den öring vi såg under resan. Stackars Harran såg inte ens hoppet så jag är väl lycklig trotsallt. Harran: Till skillnad mot Räven så hade jag ett par skapliga fisketurer under sommaren iallafall - båtfisket i älven levererade i vanlig ordning - så jag kan inte hålla med om att allt fiske efter 15 maj var en flopp. Dock kan man inte annat än hålla med om sågningen av fisket i Borgjaur, och med tanke på träsketresans resultat så utnämner jag fisket i Sorseletrakten rent generellt som årets flopp! Årets nykomling  Harran: Den Enda Med Skalle. Att Den Enda är en vass fluga vet vi ju och det har den framförallt visat vid flugtrolling och vid fiske på mer ytgående fisk. Inför denna säsong letade sig en förtyngd variant av Den Enda till flugasken - en variant med guldskalle. Den fick en hel del tafstid, bland annat vid Ammerån och Ljustorpsån, och visade resultat väl i klass med de för respektive vatten etablerade favoriterna (även om resultaten denna svåra fiskesäsong var ganska magra i nämnda vatten, men om man jämför...). Den Enda Med Skalle har definitivt kommit för att stanna och kommer i framtiden att få en framträdande plats i flugasken. Räven: Ingen nykomling har gjort sig förtjänt av någon utmärkelse. Bara trotjänare var med under våren och om nykomlingar nu fått chansen utan att jag minns det under sommarens äventyr så ska de jävlar i mig skämmas. Det ska för övrigt alla trotjänarna också. Den enda som inte har något ansvar för de uteblivna resultaten och som hela tiden gjorde allt rätt var undertecknad. För dåligt fiske kan väl inte ha med fiskaren att göra? Det förefaller som en ytterst märklig tanke… Årets trotjänare Räven: Mina gamla goda betrodda vårtuber för havsöringsfisket. Koppartub, tempelhund i brunt, svart och orange, där det är mycket orange under vårflodens skitiga fas och allt mindre orange allteftersom vattnet klarnat. Lite guld i vingen förgyller. Harran: Ljuset i mörkret och det som räddar säsongen på hemmaplan - älven! Kallt och högvatten... spelar ingen roll... älven levererar ändå - skapligt med matfisk kryddat med en och annan fin harr, öring eller abborre var även denna sommar ett inte alls onormalt resultat. Nu är det bara att hoppas på att flipparna blir fler under 2016 och att nästa års lista blir mer positiv än denna, åtminstone från Rävens sida!
|
| Betraktelse #66 16/11
2015 - Världens bästa harrvatten - uppdaterad! Harrsäsongen 2015 går mot sitt slut (även om det planeras lite harrfiske i juletid för Harran), och det är dags att leverera en uppdaterad lista över vår ranking av världens bästa harrvatten (nya/uppdaterade texter i blått). 1 (-). Lainio
|
|
Betraktelse #65 20/5 2015 - Skotska
influenser
Dessa lärdomar ska jag nu försöka ta till vara på och prova i mina hemmavatten - bäva månde harren i träsket om några veckor! Harran |
|
Betraktelse #64 4/12 2014 - Du tomten... God jul! |
|
Betraktelse #63 15/10 2014 - Världens
bästa harrvatten - uppdaterad! 1 (-). Lainio
|
| Betraktelse #62 10/3
2014 - Flugfiske-EM 2014 Planeringen pågår redan för fullt inför flugfiske-EM som kommer att gå av stapeln i augusti (se mer på tävlingens hemsida). Tävlingen kommer att gå av stapeln i Ammerån, Öravattnet och Ösjön och ett tjugotal lag förväntas tävla om EM-titeln. För mig är detta såklart väldigt intressant med tanke på att Ammerån är mitt hemmavatten - hur angriper tjecker, britter, italienare och de andra lagen "mina sträckor" - stäckor jag tror mig känna lika väl som mitt eget vardagsrum. Ännu mer intressant blev det för ett tag sedan då ett av landslagen hörde av sig och vill ha mitt stöd under förberedelserna inför tävlingen. Jag nappade såklart på detta - känns smickrande, spännande, inspirerande, smått skrämmande och något jag verkligen ser fram emot. Förutom att jag förhoppningsvis kan göra nytta i lagets jakt på en pallplats så kommer jag säkert att lära mig en del på vägen, och framförallt ser jag fram mot att knyta intressanta kontakter för egna fiskeäventyr i framtiden. Det behövs funktionärer under tävlingen - är ni intresserad av att hjälpa till; e-posta mig! Harran |
|
Betraktelse #61 17/12 2013 - Hörru
tomten... God jul! |
|
Betraktelse #60 5/12 2013 - Världens
bästa harrvatten - uppdaterad! 1 (-). Lainio
|
| Betraktelse #59 7/6 2013
- Det var bättre förr... ... och ju förr dessto bättre! Eller? - "Man fick mer harr förr - på sjuttiotalet kunde man lätt fylla konten om det var en bra kväll!" - "Ok, och vad var minimimåttet på den tiden?" - "Tja... 25 centimeter var det väl." - "Alltså en decimeter mindre än idag. Och ingen fångstbegränsning. Så skillnaden är alltså att du för förtio år sedan kunde fylla konten med småfisk - småfisk som du idag kastar tillbaka?" - "Tja, så kan man kanske se det..." - "Så, det kanske inte var så mycket bättre förr?" - "Hmja... lite fler stora fick man allt, så lite bättre var det nog. Och så var det inte lika mycket folk vid ån då heller!" - "Ok, jag kan köpa det, lite bättre alltså. Men å andra sidan finns det ju fler fiskevatten att tillgå idag bara man är beredd att åka lite." - "Hur menar du nu?" - "Alla lapp-vatten som blivit tillgängliga!" - "Ahaaa, ja det är ju sant!" - "Att utrustning och sånt blivit bättre håller du väl med om?" - "Jo, lätta vadare, lätta och kastvänliga spön och så gör ju att man orkar vara ute längre." - "Och om man är ute längre hinner man nästan få lika mycket fisk som under en fisketur för 30-40 år sedan." - "Ja, nästan så... beror väl på i vilket vatten man fiskat - en del ställen har ju faktiskt blivit mer eller mindre utfiskade." - "Jo så är det ju - så vi kan kanske komma överens om att det nog var lite bättre förr, men att det kan vara riktigt bra även nu för tiden - helst om man letar sig till ´rätt´ vatten?!" - "OK!" Harran |
|
Betraktelse #58 23/12 2012 - Snälla
tomten... God jul! |
|
Betraktelse #57 30/8 2012 - Världens
bästa harrvatten - uppdaterad! 1 (ny). Lainio
|
|
Betraktelse #56 19/8 2012 - Högmod
föregår fall Alla vet det, att högmodet föregår fallet. Men något så
frånstötande som högmod skulle man ju aldrig hemfalla åt i
fiskesammanhang. Själv känner jag att mitt fiske
karaktäriseras av ödmjuk nyfikenhet, nästan direkta motsatsen
till högmod. Lika så förbannat har högmodet smugit sig in, och
vad värre är – det har fått förstöra den fiskemetod jag helst
praktiserar i det vatten jag helst fiskar – flugtrolling i
Harrträsket. |
|
Betraktelse #55 2/8 2012 - För bra
fiske?! Man kan åka på fiskeresa och mötas av uselt väder, uteblivna
hugg och ha ett dåligt fiske helt enkelt - detta kan vi nog
alla enas kring. Men kan ett fiske på en fiskeresa vara för
bra? Ja, det kan nog kanske vara det!
Man gläds alltså inte längre över fisket, men man har ändå
inget annat att företa sig (åtminstone om man inte är en
naturromantiker som trivs utmärkt med att bara sitta och titta
ut över nejderna, utan att någonsin bli less - detta är något
man inte kan utge Harran och Räven för att vara iallafall).
Det slutar kanske i att man ligger i lägret och studerar
molnformationer istället för att känna lycka över ännu en stor
fisk, trots att man blir mer och mer rastlös av detta. Och när
man kommer hem är man helt urlakad och det tar flera veckor
innan man har lust att greppa sitt spö igen. |
|
Betraktelse #54 10/4 2012 - Världens
bästa harrvatten! Många är de fiskevatten som i fiskepressen fått epitetet
"världens bästa harrvatten", så vad hindrar då att Harran och
Räven presenterar sin egen ranking? Exakt, ingenting! Här
kommer den - listan över världens bästa harrvatten! |
|
Betraktelse #53 14/12 2011 - Snälla
tomten... Rävens önskelista: God jul! |
| Betraktelse #52 21/11
2011 - Flugiskare?! Säsongen är (för en sån som mig som inte har så mycket till övers för pimpelfiske) i stort sett slut. Det är läge för lite summering och för att så smått fundera på vad nästa säsong kan ha att erbjuda. Säsongens höjdpunkt var förstås USA-resan - en resa som även gav mitt något trytande flugfiskeintresse en välbehövlig skjuts i rätt riktning igen. Jag har ju de senare åren alltmer lagt min tid och mitt intresse till spinnfisket - gäddfiske med Jerk och harr- och öringfiske med UL-spö har varit nya och spännande fiskemetoder till skillnad från flugfisket som gått mer och mer på rutin. Det har känts som att alla intressanta flugmönster redan varit testade och alla flugfiskemetoder redan varit provade. Dessutom finns det ju lägen då spinnfisket är klart bättre än flugfisket och, till skillnad mot i unga år då jag stretade på med flugspöet, så går det numer snabbt att byta metod. Det USA-resan gav var bland annat en ny flugfiskemetod jag aldrig provat tidigare, och som jag kommer att försöka utveckla till att även fungera på hemmaplan (mina första försök har visat sig fruktlösa, men jag kommer ge det fler chanser). Flugfisket har alltså fått en ny dimension igen och känns roligare än på länge. Det är ganska länge sen jag kände mig så sugen på flugfiske igen alltså - tror inte det känts så sen jag ägnade mycket tid till att få torrflugfiske på bäcköring att fungera (se Bäcköring på torrfluga). Då var utmaningen i sig nog för att jag skulle ge mig ut med flugspöet var och varannan kväll - inledningsvis fick jag ju knappt nånting och med tiden, då jag kommit på hur bäcköringen skulle luras, var det sällan man fick något stort. Då var man alltså en riktig flugfiskare - en fiskare som fiskar fluga, kanske inte för att det är bäst, utan för att det är roligast. Kanske är jag så smått på väg tillbaka dit, om än inte fullt ut då även de andra metoderna har sin charm. För visst är det väl så att det är skillnad på fiskare och flugfiskare? Räven till exempel är flugfiskare - det går under stundom så långt att själva kastandet är det viktigaste, inte att det nödvändigtvis leder till någon fångst. Och att det finns fler förtäljer följande anekdot Räven delat med sig av: "En rolig episod på temat flugfiske/annan metod utspelade sig vid Glommas strandkant i somras. Jag hade iakttagit en hängiven flugfiskare som noga fiskade av en strömkant. I likhet med mig hade han ett trögt fiske. En stund senare fick jag tillfälle att prata en stund med honom. Det visade sig att han tidigare hade fiskat mycket med haspel och apterat linan med kastkula och tre flugor. Kulan skulle sitta längst ut på linan och flugorna innanför. På det sättet fick man maximal kontroll över flugorna. Mannen skrockade till och sa att med den metoden skulle det inte vara några svårigheter att få med sig en matfisk även med det tröga fiske som för tillfället rådde. Han hade dock inga planer på att överge flugfisket för någon annan med resultatinriktad metod. Däremot hade mannens fru, berättade han, uttryckt mindre uppskattning över metodvalet. Inte nog med att alla prylar plötsligt kostade en massa pengar, det blev nästan aldrig fisk på bordet heller. Så för den som har alldeles för mycket pengar i plånboken och som gärna avstår fisk på tallriken framstår metodbytet som en självklarhet, men hur förklarar alla vi andra saken?" Nåväl, det känns alltså som att det nog blir lite mer fokus på flugfiske igen nästa sommar - "Harran is (on his way) back"! Harran |
| Betraktelse #51 25/7
2011 - USA vs Sverige I min researtikel från Colorado betraktar jag skillnaderna, och även likheterna, mellan fisket i USA och Sverige, men jag snuddar bara vid ämnet och det finns fler intressanta iaktagelser att orera om. Som jag nämner i artikeln är amerikanerna bättre än oss på att hålla rent ("lämna stället renare än när du kom"). Efter en rök var det helt naturligt att stoppa fimpen i bröstfickan - det fanns inte i deras sinnevärld att med en elegant rörelse knäppa iväg den ut i ån och låta strömmen ta den vidare på okända äventyr. Särskilt tydligt blev detta förhållningssätt på den forsränningstur jag var på när en av deltagarna blev nödig (2:an). Han fick med sig en för ändamålet utvecklad silverfärgad påse att placera sitt avskräde i för medtag till lämplig avfallsstation - där tyckte nog jag att det nästan gick in absurdum. En annan sak, på samma tema, är att det i flera stater är förbjudet att använda vadare, eller vadarskor, med filtsula - detta för att minimera spridningen av parasiter vatten emellan. Jag och Räven har diskuterat deras sätt att fiska vått en del sen jag kom hem - flugfiske med flötförsedda och nedblyade tafsar är ju inget man varken ser "IRL" eller läser om här hemma. Vi har kommit fram till att det, till viss del, kan ha att göra med det engelska arvet vårt flugfiske bär med sig. En tweed-klädd engelsk flugfiskare skulle antagligen, om denne såg en fiskare nyttja flöt-varianten av nymffiske, se denne som extremt osportslig, fnysa och med förakt vända på klacken och vandra iväg till nästa ström för att lägga ut sin Royal Coachman. Amerikanen verkar inte bry sig om eventuella arv och försöker hellre utveckla fisket så att chanserna till fångst maximeras. Vi själva är inte som engelsmannen, men inte heller som amerikanen - vi ligger nog lite mitt i mellan. Vårt flugfiske är mer åt det traditionella engelska hållet, men vi har nog i regel större benägenhet att byta flugspöet mot ett spinnspö eller maskspö när det inte nappar. Där har vi en skillnad; den tweed-klädde engelsmannen fortsätter tjura på med sin Royal Coachman medans amerikanen försöker hitta alla möjliga vägar för att få flugfisket att fungera. I södra europa, där man inte heller lider det klassiska engelska flugfiskeoket, har man ju också utvecklat nya nymffiskemetoder - det som skiljer mot det amerikanska är att där används inte flöten och man fiskar i regel med kortare lina ute, men likheterna finns där. Ytterligare en skillnad är den professionalism och entreprenörsanda som de amerikanska fiskeguiderna utstrålar jämfört med de svenska (ja, jag inser att jag nedskriver mig själv som guide i och med detta, men jag nöjer mig med de goda vitsord jag får här där jag jämförs med andra inhemska guider). Detta är något som Gunnar Westrin skrivit om några gånger, så det är väl ingen stor nyhet - men jag kan inte annat än hålla med efter att ha upplevt det själv. Många svenska fiskeguider skulle må bra av ett studiebesök på andra sidan atlanten - det räcker helt enkelt inte att gå en kurs på ett par terminer för att bli en bra guide som många verkar tro här hemma... Jag har skrivit det förr, och skriver det igen - jag åker mycket gärna på fiskesemester i USA igen. Det lutar åt att det blir av 2013 :-) Harran |
| Betraktelse #50 30/6
2011 - Var det bättre förr? Både ja och nej tycks vara det rätta svaret på den frågan. Jag tillbringade en något utökad midsommar tillsammans med Spindeln i vid Harrträsket. Vattnet har haft en starkt nedåtgående trend de sista åren, framförallt sedan abborren gjorde sitt intåg i sjön, och det är många gånger under senare år jag har mumlat orden ” det var bättre förr”. I höstas var jag nästan beredd att ge upp Träsket även om det var med sådan motvillighet att sjön måste få ytterligare en chans. Den chansen infann sig alltså midsommaren 2011. Om man med förr menar 10 år sedan så var nog Träsket lite bättre än denna midsommar, men om man ser tillbaka de sista åren så var midsommarfisket en klar uppryckning som glädjer mig omåttligt. Medelvikten var god och när förhållandena var bra (blåst och lite mulet) var de flesta fiskarna i 5-6 hektosklassen. Gravharr såväl som en bonusabborre inte långt ifrån kilot kryddade tillvaron ytterligare. Så nu är läget att det var bäst förr-förr, sämst förr och bra nu! Jag ser med tillförsikt an mot framtiden. Och förklaringen till uppryckningen då? Jag har inte en aning, förutom att vi hade tillgång till Veltic förstås. Pantrar är lysande spinnare men Veltic är helt klart vassare för harr. Veltic stod för lejonparten av huggen, medan en liten Rapala tog de flesta stora. Flugkasten gick däremot trögt och får nog räkna med viss uppförsbacke sedan Veltic återkom på marknaden efter decenniers frånvaro. Sven-Eric visade att det fanns massor av fisk i vattnet även om gamla säkra platser som Sjujävlastrykan i princip kammade noll. Det förefaller som om det nya läget med abborre i sjön har förskjutit ståndplatserna för harren en del. Hur som helst - Harrträsket är tillbaka och kan åter rekommenderas – så ofattbart skönt! Och så slutligen… det bär emot… vill inte… men… nej vill inte… ok… det nya Träsket tycks tycka ganska bra om spindlar… hur fan gick det till och varför??? Ha en skön fiskesommar! Räven
|
| Betraktelse #49 24/3
2011 - Premiär och bottenbetyg till Flugfiskemässan Fredagen den 11 mars var det säsongsdebut! Vart åker man som Sundsvallsbo när fiskesuget tränger på under tidig mars. Svaret är självklart - Djurgården! Vi tänkte oss nog att det skulle vara viss trängsel längs stranden eftersom isen ligger fast utefter de kustremsor vi helst hade velat besöka och fler än vi borde ha kommit att tänka på Djurgården resonerade vi. Det visade sig att ingen annan verkade ha fått samma tanke, och att döma av resultatet denna premiärdag hade de rätt och vi fel. Inget folk och ingen fisk, men en fantastiskt skön dag blev det i alla fall! Men det var faktiskt inte förväntningarna på djurgårdsfisket som fick mig att åka till Stockolm, det var flugfiskemässan. Så har det varit i åratal nu, mässan inleder säsongen och det har den gjort med den äran. I år var förväntningarna särskilt stora eftersom flera spötillverkare har nya och mycket omskrivna serier att presentera. Men vad är det som har hänt? Jag besökte mässan tillsammans med Spindeln som är haspelfiskare. Först verkade det som om vi hade kommit till en mässa som passade honom bättre än mig. Det var väggar klädda av gäddwobblers och inledningsvis inga flugprylar i sikte. Efter en del letande hittade vi några montrar med flugfiskegrejor, men det såg mest ut som om vissa butiker tagit med sig innevarande lager och ordnat en liten monter att ställa ut prylarna i. De stora montrarna där Loomis, Sage, Hardy, Guideline och de andra tillverkarna ställer ut stora delar av sina spöserier saknades helt. Flugbindaren som vill titta på flugbindningsmaterial möter ett bredare sortiment i vilken halvstor fiskebutik som helst. Det fanns dock ganska många flugbindare på mässan och de tycktes komma från hela världen. Visst kan det vara kul att se någon eller några jätteduktiga flugbindare men - thats it! Det blir inte så mycket mer spännande av att de är många - på en mässa är det utbudet av kul prylar som är det viktiga. Med något undantag gav mässan alltså intrycket av att vara en plats för utförsäljning av överfyllda produktlager i låg- eller mellanprisklass. Kul för någon men inget man åker långväga och betalar inträde för att se. Ärligt talat kändes det som om luften gått ur flugfiskemässan helt. När vi tog de första stegen i mässhallen bekymrade det mig en smula att så mycket yta upptogs av gäddwobblers. I efterhand har jag ändrat mig och tycker att det är bra att åtminstone någon tar mässan på allvar och presenterar ett fylligt sortiment - låt vara att det var gäddwobblers på en flugfiskemässa. Utan gäddprylarna hade vi väl fått se ytterligare ett 20-tal flugbindare och de som var på plats räckte mer än väl. Om flugfiskemässan fortsätter att "utvecklas" på det här sättet tror jag att den kommer att upphöra inom ett par år. Ingen skada skedd i så fall. Jag hoppas dock att trenden kan vändas och att mässan åter kan bli den efterlängtade säsongsupptakten den en gång var. I mitt fall kommer jag sannolikt inte att undersöka saken förrän tidigast om ett par år. Betyget för flugfiskemässan detta år blir en överkryssad harr! Räven
|
|
Betraktelse #48 25/1 2011 - Pelles Fiske
på dekis? |
|
Betraktelse #47 18/8 2010 - Vad händer
med mina vatten? Laxen i Kalix älv och således också Ängesån steg i ett sällan
skådat magert antal. Fångstrapporterna från Ängesån är i
princip obefintliga och statistiken från Jockfalls laxtrappa i
Kalixälven vittnar om en dyster framtid för älvsystemets
laxar. Detta är sorgesamt och för första gången har jag på
allvar börjat ifrågasätta om det kanske är dags att byta plats
för sommarfisket. Laxfisket i Ängesån är helt enkelt inte
tillräckligt bra. Faktum är att det är uselt. Det är otroligt
synd med tanke på hur väl Det här är tråkigt men det är inte den huvudsakliga källan
till min oro. Den stora oron gäller Harrträsket. Det finns
inget vatten som ligger mig närmare om hjärtat än Stora
harrträsket. I ett decennium har jag regelbundet besökt det
och jag känner sjön och dess strandnära stugor mycket väl.
Under lång tid visade det heller inte några tecken på
försämring, snarare tvärt om. Men nu har Två besök vid Träsket har det blivit i sommar och bilden av
hur vattnet utvecklats de sista 2-3 åren har klarnat. Tidigare
fick man med undantag för någon gädda bara harr i sjön.
Gäddorna syntes inte heller särskilt ofta, så länge vi fiskade
med harrutrustning. Någon enstaka gädda knep en liten spinnare
emellanåt men det inträffade så sällan att de flesta
träsketresor inte medförde några Det är med sorg i sinnet jag känner ett gryende behov av att snegla efter alternativ till Stora Harrträsket. Men hur fan ska det gå till att hitta ett sådant?!? Räven
|
| Betraktelse
#46 1/7 2010 - Mellanlägget - och Frödins lista Inför sommarens fiskeresa har jag som vanligt läst en del fiske på nätet och även betraktat en och annan diskussion på något forum. Försäsongens höjdpunkt var den affekterade debatten om det s.k. mellanlägget på vår största flugfiskesajt. För den oinitierade kan jag nämna att "mellanlägget" utförs när en flugfiskare underhandskastar. Eller egentligen inte, för underhandskastet är ett vinklat switchkast, och om man använder mellanlägg så sker det ju för att man inte riktigt lyckas vinkla sina underhandskast. Alltså kan man dra slutsatsen att de som gör mellanlägg inte underhandskastar, de gör något annat. Byskekastet eller Mörrumskastet är namn som har florerat emellanåt, så där lite lagom nedsättande. Amerikanarna kallar ett kast Perry poke som liknar mellanläggskastet en hel del. Det uppfanns av en person vid namn Perry, som inte hade fått kläm på att vinkla kasten, så likheterna är flera. Men det här med underhandskast är ett känsligt ämne, alla vill underhanskasta och gör alltid det även om det finns utrymme för överhandskast och underhandskasten leder till massor av plask runt fiskaren. För så ser verkligheten ut, det är inte många som kastar lika ljud- och plaskfritt en Syrstadsbroder, även om debattinläggen oftast förmedlar den bilden. Som sagt, det här med underhandskast är oerhört känsligt för många laxfiskare och just därför blir en debatt om mellanlägget särskilt infekterad. Det är nämligen så att den som visar svaghet och erkänner sig använda det förhatliga mellanlägget blottar strupen och utsätts för ett sällan skådat inläggsbombardemang från andra forumsmedlemmar. Angreppen sätts in där de svider mest och antyder på ett mer eller mindre subtilt sätt att "du är sämre än mig att kasta ", och sedan är det igång. En av forumets mer framträdande profiler tog parti för mellanlägget och reaktionen blev den självklara. "Mellanlägget plaskar och skrämmer fisken - öva på din teknik " eller "det är faktiskt enklare att kasta utan mellanlägg och dessutom kastar man längre utan". Det sista är genialiskt. Inte nog med att debattören med detta enkla medel kan placera sig själv framför sin trätobroder på skicklighetsskalan genom att inte behöva göra mellanlägg - han kastar dessutom längre, det ultimata beviset på överlägsenhet och status i modernt laxfiske. Hur försvarar sig då den hårt prövad förespråkaren för mellanlägg. Först med det självklara, "åk ut till vilken älv som helst så ser ni att i stort sett alla gör mellanlägg, endast debattörerna på forumet tycks ha den skicklighet som krävs för att bli en riktig laxfiskare". Det här biter förstås inte alls på motståndarna som uppfattar det som en bekräftelse på deras ställning i laxfiskeeliten. Då är det dags att ta till kraftuttrycken: "En av Sveriges 10 bästa laxfiskare (eller var det havsöring?) gör mellanlägg". Dräpande så det förslår, men eliten lägger sig inte platt och någon ställer den berättigade frågan "hur vet du det, och hur avgör man vilka som är de bästa laxfiskarna?" Det är då det kommer: "Frödin har sagt det" Stjärnstopp! Själv undrar jag vilken placering jag har på Frödins lista, ligger jag topp 500 eller är jag under 1000-gränsen. Det skulle vara kul att se om jag har knipt några placeringar sedan fjolåret, man vill ju inte sjunka på listan. Räven |
| Betraktelse
#45 25/5 2010 - Sportfiskemässan För ett par veckor sedan stod jag i en monter på sportfiskemässan som detta år huserade i Sundsvall. Jag var med och hjälpte Ragundadalen turism att marknadsföra fisket i Ragundadalen. Jag har efter detta funderat en del på de intryck mässan gav och hur det var att stå där i tre långa dagar... Till att börja med kan man konstatera att det är både roligt och jobbigt att arbeta i en mässmonter. Man träffar många lättsamma och trevliga människor, men även en del jobbiga och tråkiga typer - även de senare måste man förståss hantera professionellt, något som inte alltid är så kul. Man får förståss tillfälle att gå runt lite på mässan också, men man kan inte ta det i den takt man själv vill eftersom man har den egna montern att tänka på hela tiden. Dessutom är det otroligt jobbigt för fötterna att stå i en monter dagarna i ända. Mässan som helhet blev väl ingen succé precis - det kom klart färre besökare än mässans arrangör hoppats på. Vad det beror på kan man förståss bara spekulera i, men att ta 130:- i inträde är lite mycket kan jag tycka och det kan kanske vara en anledning - med tanke på vad arrangören tar per kvadratmeter av utställarna kunde de gott sänka inträdet tycker jag. Dessutom kanske Sundsvall är för litet för att nå de 10 000 besökare man hoppats på - man har nog överskattat folks benägenhet att resa till mässan från andra städer. Dessutom var det nog för bra väder under mässdagarna. Folk stannade nog hellre hemma och tände grillen än åkte in på mässan - det skulle nog jag ha gjort. Mässan dominerades av gäddfiskesaker, och då främst Jerk-baits - de största leverantörerna och återförsäljarna hade åtskilliga hyllmeter Jerk-baits uppe. Därefter var det en salig blandning av allt annat kändes det som - övriga fiskesaker, resmål, föreningar, hantverkare med mera, med mera. Vi hade väl sisådär högt tryck hos oss, men det såg ut att vara något som även de andra resmålsarrangörerna fick leva med - folk åker på en sportfiskemässa för att titta på fiskeprylar i första hand, det syntes tydligt. En del fiskekändisar är ju kul att träffa, och framförallt utställarmiddagen på lördagskvällen gav tillfälle till detta - vad William och jag pratade om i kön till buffén lämpar sig inte för tryck, men kul var det. Så, slutsatsen blir; nu har man gjort detta också, men det får nog räcka med ett tillfälle för sååå kul var det kanske inte... Harran |
| Betraktelse
#44 18/4 2010 - Säsongspremiär Idag är en stor dag, det är nämligen säsongspremiär. Efter att jag skrivit dessa rader tar jag spöet och sticker ut för årets första fisketur, det känns äckligt bra! Så här års är man alltid sugen på att komma ut, men i år är det mer än så. Det gick ju rätt dåligt i fjol och fiskesuget är därför uppblandat med primitiv revanschlusta. Saken är den att jag ska få så in i he…e med fisk i år. Jag ska äta lax varenda dag från och med någon vecka in i juli och året ut! Och då ska jag inte köpa laxen. För att inte tala om alla havsöringar som ska fångas, de första redan idag. Jag känner starkt att vartenda fiskepass efter havsöring kommer att vara som ett möte med Rio Grande eller Rio Gellego, mängder av jätteöringar kommer att sluka mina flugor och endast någon enstaka kommer lyckas smita ifrån mig. Visst får jag räkna med träningsverk efter all drillning, men det är sådant man får leva med när behovet av återupprättelse är stort. Jag har hittat några spännande sjöar att testa till sommaren. Sådana har jag hittat förut och det har egentligen aldrig visat sig vara några fiskevatten, men de sjöar jag nu har hittat kommer säkerligen att visa sig var Sveriges svar på Jurassic lake. Jag ser fram emot att fånga öringar och rödingar i dessa sjöar med medelvikter på mer än 8 kilo. Medelvikter alltså, för varje 4-kilos får jag alltså en 12-kilos. Pure logic! Och så måste jag ju pröva Pelles fiske i Indalsälven. Där räknar jag med stor harr, kanske på vikter upp emot 3,5 kilo, så förstå att jag ser fram mot den här säsongen. Jaja, skiter det sig är det ju ändå naturupplevelsen som är viktigast, någon fågel sitter väl och kvittrar vid strandbrinken och svartpannans kaffe är ju det godaste. En sån där riktigt fin kväll monterar man ju ändå inte ihop spöet, utan nöjer sig med att titta på den vakande fisken, den är ändå som mest värdefull och fin i sitt rätta element. FAT CHANS- den där fågeln får kvittra bäst fan den vill, och jag ödslar inte minut på att sitta och titta på vaken utan att fiska. I all synnerhet inte med surt kaffe i någon fånig träkosa. Nej, nu har jag inte tid med det här, havsöringar i valformat väntar på att fångas, och jag är den som ska ta dem! Räven |
| Betraktelse
#43 15/3 2010 - Klimatförändringar på gott och ont? Man kan börja med att fråga sig vart den globala uppvärmningen det pratas så mycket om har tagit vägen? Efter den kallaste vintern på åratal känns det mer som att vi närmar oss nästa istid, och att några snäpp varmare inte skulle skada. Under vintern har det dessutom presenterats ett antal forskarrapporter som ifrågasätter klimathotet... Men om det nu ändå är så att vi kommer att få ett varmare klimat på lite sikt, är det bara negativt? Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag har full kännedom om de negativa effekter en permanent uppvärmning har globalt sett. Dock kan jag inte låta bli att spekulera i hur det skulle påverka oss här uppe i norr, och att det kanske inte skulle vara helt fel, lokalt sett alltså. En global uppvärmning skulle leda till tristare vintrar här hos mig, med mer regn och slask än snö. Då jag ändå trivs bäst inomhus vintertid spelar det inte mig så stor roll - det finns till och med flera fördelar såsom mindre snöskottning, billigare uppvärmning med mera. Våren skulle komma tidigare och vintern komma senare, vilket i sin tur skulle förlänga fiskesäsongen avsevärt - en klar fördel alltså! När det gäller fisket i övrigt kan det hända att man kanske skulle bli tvungen att helt överge harrfisket på lite sikt, då harren inte trivs i alltför varmt vatten. Öringen skulle dock finnas kvar och abborren skulle få ännu bättre förutsättningar. Jag skulle inte heller sörja rödingen särskilt mycket, men välkomna de förutsättningar för gös som helt plötsligt skulle finnas, hur nu den skulle hitta hit men det går ju att ordna med lite mänsklig hjälp. Så kanske det inte skulle vara så tokigt egentligen, ur ett lokalt perspektiv, med ett lite varmare klimat. Vem vet, om 30 år kanske vi fiskar nilabborre i Gesunden :-) Harran |
| Betraktelse
#42 23/2 2010 - Nöjesfiskare, spänningsfiskare - kan vi ändra
oss? Det är ett känt faktum att sedan en fiskare drabbats av laxfeber har denne svårt att gå tillbaka till vanligt fiske efter öring och harr. Havsöring kan ha en liknande inverkan, men det är inte lika påtagligt som med lax. Det är min övertygelse att det här egentligen hänger samman med att vissa fiskare söker spänning medan andra eftersträvar nöje. En tredje kategori fiskare är de som mest söker avkopplingen och egentligen kan fiska efter vad som helst. Typiskt sett finns de mest hängivna fiskarna i de två första grupperna. Nu är frågan om man kan röra sig mellan kategorierna eller om man är fast i en kategori. För egen del började jag som nöjesfiskare och tyckte på den tiden att det var lika roligt att lyfta upp dagens 15:e småharr som det var att få den första. Dessa tider är sedan länge svunna. Den som regelbundet läser våra betraktelser känner väl till att mina böjelser numera ligger i spänningsfisket och att det får sitt utlopp i flugfiske efter lax. Tyvärr har det nog inte heller undgått trogna läsare att mina laxbravader de sista två åren lämnat så magra resultat att det egentligen inte går att prata om spänning – ett monotont jäkla harvande är vad det är fråga om. Jag har försökt byta kategori, och visst är det fantastiskt kul att åka till Träsket och fiska harr. Visserligen finns det ett spänningsmoment där eftersom det är stora harrar i det vattnet, men sett i laxmått är inte ens träskets harrar särskilt stora. Träsket är perfekt för en utsträckt långhelg, men för längre resor är det spänningsfisket som gäller. Jag har även försökt nöjesfiska i Ängesån, men harrarna där är oftast små och då tröttnar jag efter bara några minuter och plockar fram laxpiskorna igen. Så för ögonblicket är jag fast i spänningsfisket. Harran är nöjesfiskare och vill att det ska sprattla med jämna mellanrum. Han tycker det är kul om fisken är av format, men det har inte alls samma betydelse som det har för mig. Däremot tröttnar han snabbt på fiske som inte leder till fisk i pannan. Nöjet kräver för Harrans del ett visst resultat som går att mäta i middagar. Han orkar med max en laxfiskekväll under en vecka, två försök på havsöring under våren, men oändligt många turer efter harr och abborre på Indalsälven. Harran påstår själv att han är ”resultatfiskare” och sedan han i allt högre grad började intressera sig för spinnfiske med småspinnare går det inte att bortse från att resultaten dramatiskt förbättrats. Men i min värld handlar det om nöjesfiske där antalet hugg är det viktiga. Jag har under många år försökt lotsa Harran in i lax- och havsöringsfisket men det är helt omöjligt, så inte heller där ser jag några tendenser att röra sig mellan kategorierna. Men det finns hopp för oss båda. Lennart Bergqvist skrev i sin tidiga karriär nästan uteslutande om fiske efter harr och öring men utvecklades till att bli en riktig lax- och havsöringsfiskare. Gunnar Westrin har skrivit att han under en tid ägnade mycket av sin tid till laxfiske, men att hans fiske senare degenererade (mitt ordval) till nöjesfisket . Kan dessa herrar ändras så kan alla göra det. Jag får gratulera Harran som har alla utsikter att utveckla sitt fiske men ser med bestörtning på mina egna utsikter som tycks innebära degeneration. Räven |
| Betraktelse
#41 16/1 2010 - Ett nytt årtionde Vi är i ett nytt årtiondes linda, och så även Pelles Fiske. Jag har haft fiske på webben sedan mitten av nittiotalet - en tid då Internet var nytt och hemsidor såg hemska ut! Jag hade, som så många andra nya användare av detta nya kommunikationsmedel, en hemsida som innehöll allt möjligt blandat, där fiske upptog en del. År 2000 skapade jag min renodlade fiskesida, Pelles Fiske. Sidan har haft flera olika adresser och utseenden, under lång tid hittades sidan via pellep.com men den domänen sålde jag med god förtjänst till pellepetterson.se för något år sedan. Materialet på sidan är alltså uppbyggt under mer än 10 års tid, och min ansats är att fortsätta utveckla innehållet. När det gäller övrig verksamhet har jag guidat sedan 1999. Detta är fantastiskt kul och något jag gärna pysslar med oftare. Jag satsade under en period ganska mycket på flugbindning, och flugförsäljning på Pelles Fiske. Detta fick jag avveckla då det blev för många beställningar och för mycket jobb! Jag planerar nu att åter satsa lite mera på detta då jag börjat använda mig av fler leverantörer än mig själv. Under en kort period sålde jag även lite andra fiskeprodukter - lär väl knappast vara någon som minns detta idag :-) Några artiklar i fiskemagasinet fiske-feber har det blivit, och en höjdpunkt var TV-inspelningen i somras förståss. Det nya årtiondet då? Jo, det är väl bara att fortsätta att utveckla verksamheten så smått... i lagom takt för att det fortfarande skall vara roligt! Ragundadalen turism planerar att vara med på sportfiskemässan i Sundsvall i maj, och jag är med i planeringsarbetet. Har dessutom blivit involverad i den vildmarksmässa som kommer att arrangeras här i Hammarstrand i mitten av augusti - de behövde ha med någon som kunde något om fiske :-) Förhoppningen är att få arbete med fler sådana projekt under åren som kommer, att träffa spännande människor, att knyta intressanta kontakter och i den vevan göra lite nytta för utvecklingen av turismen i kommunen - en förutsättning för att kommunen skall överleva på sikt. Så, ett gott nytt år, och årtionde! Vi ses väl på sportfiskemässan i Sundsvall 7-9 maj och på vildmarksmässan i Hammarstrand 13-15 augusti?! :-) Harran |
| Betraktelse
#40 16/12 2009 - Revansch Tomten bankar snart på dörren, och har man tur väntar spännande paket att använda till sommaren! Aldrig har jag känt en sådan anspänning inför en ny säsong som till nästa. Revanschlusten fräter som svavelsyra i mitt sargade självförtroende som fiskare. 2009 läggs till handlingarna med en hyfsad havsöringsvår och en ok tripp till Träsket, men däremellan var det bara mörker. Att fiska en stor del av semestern i Ängesån, Lainioälven och en kort stund i Kaitumälven utan att få en enda matfisk med fettfena tär allvarligt på självkänslan. Dessutom med mitt oersättliga favoritspöt knäckt, sorgesamt nog tillverkas det inte längre. Men som sagt, 2010 är revanschens år, och jag hoppas att det börjar redan på julafton. Det är då grunden läggs för de kommande framgångarna. Helst ser jag avlånga paket, det signalerar att tomten medfört ett spö. Men eftersom tomtarna i min omgivning kan för lite om spön vill jag helst att tomten förhör sig om vad jag åstundar, annars kan det lätt bli fel. Sköter tomten sin del lovar jag att ta fisk i sommar, stor och många. Kommande säsong ser hektisk ut redan nu! Harran och jag ska till träsket, men jag ska också dit med Spindeln. Spindeln ska dessutom göra återbesök i Ullatti och fånga mängder med Lax. Det känns som om jag mest kommer att åka bil mellan Ullatti och Träsket, men det kan det vara värt. Dessutom ska vi mata harr med bromsar, en ny tradition som kanske inte vinner vuxenpoäng, men som ändå tarvas för en fullständig upplevelse. Eftersom träsket alltid levererar kan jag vara i trygg förvissning om att jag kommer att få bra med harr, sannolikt storharr. Jag tror på personligt - det känns så. När det gäller laxen är revanschbehovet betydande, men det vore lögn att påstå att jag lever med en övertygelse om stora framgångar. Det är här tomten måste kliva fram och ta ansvar. Han måste visa medkänsla mot den fiskare som förlorat sitt favoritredskap och sitt självförtroende. Spelar tomten korten rätt så lyckas han med bedriften att få åtminstone en 43-åring att tro att han existerar, så det finns ett incitament för vår rödklädde vinterhjälte att anstränga sig lite. När jag blundar och låter tankarna flyga fritt ser jag mig stå utvadad i Ängesån vid Årforsen. Med julklappen i händerna sveper jag ut linan över den v-formade strömmen. Sakta rör sig flugan över strömmen på någon decimeters djup. Då ser jag virveln, och reagerar instinktivt och skitklantigt, jag gör ett rejält mothugg! Linan landar i en hög på vattnet, jag tittar ner och ser att spöt är brutet. Då vaknar jag till, det var en mardröm. Dessutom en sanndröm, så gick det till när jag missade bästa chansen i somras, med mothugget alltså – spöt gick av i en vurpa vid strandkanten och ingen lax var inblandad. Nej till sommaren blir det revansch! Räven |
|
Betraktelse #39 22/11 2009 - Kan man
hålla sams?
Det som saknas är en eldsjäl, som orkar ta sig den tid det
behövs för att driva en fråga som denna i hamn - jag är inte
den eldsjälen, och jag vet inte vem som kan tänkas vara det...
men jag hoppas att hon eller han finns! |
| Betraktelse
#38 15/10 2009 - Dessa förbannade spinnare Vad är det som händer egentligen? I åratal har Harran och jag diskuterat flugmönster, bindtekniker, fiskemetoder och allt annat två inbitna flugfiskare finner angeläget att dryfta. Ett namn på en flugserie som GLSSCCSe – Graylings Licensed Silver Squeeker Composit Concept Series extended - snyter man inte ur näsan. Det krävs timmar av ingående och djupsinniga samtal, med och utan dryck, för att frambringa något sådant. Men vad pratar vi om nuförtiden? Överallt dessa förbannade spinnare! Varför tipsade jag Harran om boken "Drag för drag"? Nu sitter stollen och spekulerar på Tradera i hopp om att hitta en fyndask med någon gammal Celta, givetvis i tvågrammsversionen. Nu har jag börjat åka på fiskeresor med Spindeln också. Tyvärr överensstämmer Spindelns fiskepreferenser med hans nick, och tro inte på fan att han också börjar uppvisa ett oresonligt intresse för spinnare. Vad är det för fel på dubbingtussar och tuppnackar nu helt plötsligt, det är sådana saker som behöver avhandlas. Spinnare är skittråkiga, man behöver bara läsa i "Drag för drag" vad som är bäst, och så var det med den saken. Tänk om flugfisket vore så förutsebart och enkelt. Samma fluga skulle alltid vara bäst, den näst bästa skulle alltid vara näst bäst och så vidare. Vilken underbar utmaning. Laxfiske är faktiskt ungefär på det sättet - alla flugor är lika dåliga, det hugger inte på någon. Tack och lov verkar laxfisket fungera likadant på dragen i den eländiga boken – det hugger inte på dem heller. Där ser man fördelen med laxfiske, det är inte lika diskriminerande mot oss flugfiskare som andra metoder kan vara ibland. Till slut var det bara att bita ihop och resignera. Jag är numera ägare av ett UL-set. Jag har Pantrar, Agat, Mira, Celta (det du Harran!) och Veltic. Alla de andra toppspinnarna också för den delen. Jag vill inte ha dem, jag vill inte fiska med UL-spöt, men ännu mindre vill jag se någon annan få massor med fisk och själv bli utan. Det hände i fjol och ska inte ske igen. Nu oroar jag mig för att Harran ska gå över till nät. Jag vill inte bli nätfiskare! Räven |
| Betraktelse
#37 16/9 2009 - Drag för drag De senaste säsongerna har mycket tid gått åt till att verkligen lära mig fisket i Indalsälven, och numer anser jag mig nog ha ganska bra koll på hur framförallt harren skall luras. Det har visat sig att det effektivaste fisket är spinnfiske med små spinnare - klart överlägset flugfisket, som ändå är den metod jag egentligen kan bäst. En nyckel till framgången är att använda rätt spinnare. Skillnaden är avgörande, vilket jag mer än en gång varit med om då fiskekompisen i båten använder "fel" spinnare, och sålunda blir utan fångst. Det är Räven som tipsat mig om vilka spinnare som är att föredra. Man kan knappast tro det - att den inbitne flugfiskaren har koll på spinnfiske - men han har otaliga timmars spinnfiske från ungdomen i ryggsäcken. De spinnare och skeddrag Räven rekommenderat går alla att finna som trestjärniga i den underbara lilla boken "Drag för drag" från 1974, skriven av Erik Widén. Räven har euforiskt berättat hur markant hans, och hans brors, fångster ökade efter att de fått den boken för i runda slängar trettio år sedan. Nu har jag själv lyckats komma över ett exemplar via ett antikvariat, och det är verkligen en fantastisk bok! Boken tar upp, och betygsätter, mer än 200 av dåtidens vanligaste drag (spinnare, skeddrag, wobblers med mera - det måste ligga otroligt mycket tid bakom resultaten). När man läser om spinnare och skeddrag inser man vad lite som har hänt på den fronten sedan boken skrevs. När det gäller spinnare är väl Vibrax kanske den som saknas i boken, men den är knappast bättre än de klassiska spinnarna Panter och Veltic. Wobbler-avdelningen är väl den som har utvecklats de senaste trettio åren, så den är kanske inte så aktuell, men resten är fortfarande verkligen hett stoff. Som ni förstår så rekommenderar jag boken starkt - försök få tag på ett exemplar, uppdatera era draglådor, och se hur mycket mer fisk ni får på kroken! Harran |
| Betraktelse
#36 17/8 2009 - Sommarfiasko i norr! Det som inte får ske har skett! Visst är laxfisket ett osäkert kort, är förutsättningarna dåliga kan man bli utan fisk även om fisket pågår några veckor. Intellektuellt vet jag att det förhåller sig så, men jag har aldrig tagit hotet riktigt på allvar. Men i sommar blev hotet verklighet – jag gick bet under semestern och fick inte en enda lax! Under en veckas tid hade jag med mig fiskebroder Flemming som inte tidigare gett sig i kast med laxfiske. Skit också tänkte jag, nu blir han omedelbart avskräckt av det resultatlösa fisket och hittar andra sommarnöjen. Men se, där bedrog jag mig, det blir nya försök nästa sommar och då räknar vi med dubbla fångster som kompensation för årets uteblivna. Nåja, ingen lax behöver inte vara något problem då Lainio och Kaitum älvar ligger inom rimligt bilavstånd! Dags att sätta sig i bilen alltså. Inte heller på denna resa var jag ensam. Längs Ängesån hade jag stött på likaledes desperata Jon, som åkt från landets södra delar för att dra storharr i Ängesån. Han hade upplevt gott idfiske i Ängesån, men harrarna hade han inte sett mycket av. Vi åkte till Lainio by. Medelvikten på älvens harrar uppges på fiskecampens hemsida ligga på mellan fem och sju hekto! Drar man bort lite för den uppenbara överdriften är det ett rimligt antagande att man har goda chanser att få harr på fem till sju hekto och att den vanliga storleken är två till tre hekto. En avsevärd förbättring i förhållande till de sista dagarnas eländiga fiske! Ett dygn senare kunde vi konstatera att medelvikten på de fiskar vi fått kan ha legat kring 1,5 hekto och att trehektosgränsen aldrig var nära… Ingen fara tänkte vi – vi beger oss till Lainioälvens övre delar, ovanför Övre Soppers, där måste det finnas bra med harr! Det visade sig finnas mycket gott om harr och lika gott om öring. I vissa strömmar högg det praktiskt taget i varje kast, nästan som i Leavasjokks mailstream. Det var bara ett problem och i det avseendet fanns inga likheter med Leavas. Fisken uppnådde sällan 1 hekto, i princip aldrig 2 hekto, och var oftast i samma längd som ett långfinger. Efter ett dygn åkte vi vidare. Trumfkortet skulle spelas – vi begav oss till Kaitum! Visserligen ska inte fisket i Kaitumälvens nedre delar förväxlas med det som erbjuds i Tjuonajokk, men nog skulle vi få bra med harr alltid. Vi hittade ett fiskargäng från Polen i en av Kaitumälvens fiskestugor. De hade fått bra med harr och riktigt stor harr, men det var innan högvattnet. Högvatten, skämtar de?? Ett problem längst uppe i norr under sommaren var att det inte kom någon nederbörd alls egentligen. Därför var Ängesån osannolikt låg och Lainioälven var också mycket mindre än vanligt. Det var den tacksamma förklaringen till våra bristfälliga resultat enades vi om. Många var de tankar vi skickat till vädergudarna om regn och till slut blev vi bönhörda. När vi checkade in vid Kaitumälven hade den enligt fiskarna på plats stigit med 40 centimeter på ett dygn. Visst ville vi ha vatten, men inte 40 centimeter. Ett par timmar senare hade tålamodet tagit slut och vi var på väg hemåt. Det sket sig rejält i år, det är fan vad fiske kan jävlas när det verkligen vill. Men nästa år är jag säker på att kompensationen väntar... Räven |
| Betraktelse
#35 17/7 2009 - Trolling-team efterlyses! Detta är ingen betraktelse i egentlig mening, utan mer en efterlysning! Jag efterlyser ett trolling-team, eller för all del en person med fullt utrustad trollingbåt, som kan komma och hjälpa mig med en sak. Vad jag efterfrågar och varför, mer i detalj nedan... Sökes Fullt utrustad trollingbåt med trollingkunnig besättning. Med fullt utrustad menar jag hela kittet - djupriggar, ekolod och sånt (ni som kan trolling vet nog vad som behövs). Syfte Varför söker jag då kontakt med någon som är i besittning av detta? Jo, jag har en fantastisk idé om en fiskeartikel som, om allt går bra vid ett eventuellt försök att samla material till den, garanterat kommer att intressera till exempel fiskemagasinet fiske-feber (där jag ju redan haft med en del). Jag vill inte gå in på mera detaljer här, då någon kanske får för sig att stjäla idén, ni får kontakta mig för ytterligare information. För att genomföra idén är jag som ni förstår i behov av en 'riktig' trollingbåt, och någon som kan sköta den. Vad får jag för det? Den frågan ställer ni er förståss och här kommer svaret: - Ni får exponera ert team och/eller trollingekipage i fiskepressen, vilket väl kan vara skoj. - Ni kan få ta rätt på all eventuell fångst. - Jag erbjuder er hälften av vad en artikel inbringar ekonomiskt, under förutsättning att det verkligen blir en artikel (lite får ni ju riska). Intresserade kontaktar mig - kontaktuppgifter finner ni på förstasidan. Harran |
| Betraktelse
#34 15/6 2009 - Städning i flugbindarlådan – vill du ha en
Metz-nacke? I helgen skulle det bindas lite flugor i blandad kompott. Jag plockade fram bindargrejorna och gjorde mig redo att välja ut det material som skulle komma till användning. Snabbt insåg jag att det skulle ta lång tid att hitta det jag letade efter i drivorna av hårtussar, diverse dubbingförpackningar och allehanda tuppnackar. Varför i hela friden har jag allt detta material, tänkte jag. Hur ska jag kunna använda saker jag har glömt bort och inte längre vet att de finns i materialgömmorna? Jag minns en tid för ett antal år sedan när jag och Harran köpte allt flugbindningsmaterial vi kunde hitta, bara det hade en oliv nyans. Oräkneliga dubbingar hittade vägen till mina flugbindarlådor, och där begravdes de, sannolikt för evigt. En del av allt material i gömmorna får betraktas som mer eller mindre meningslöst, men det finns också bra saker som borde komma till användning i lådorna. Bland annat hittade jag två Metz-nackar, en svart och en ljus blue dun som jag aldrig kommer att använda eftersom de dubblerar andra nackar. Det brukar sägas att inget är så skönt som att göra sig av med onödiga saker, och nu tänkte jag se om det ligger något i det påståendet. Alltså, två Metz-nackar bortskänkes. Den i ljus blue dun är i princip helt orörd och den svarta har levererat ett mindre antal fjädrar. Skriv några rader till Pelles Fiske och tala om varför du bör få en av nackarna. Tala också om vilken av dem du är mest intresserad av så får vi se vad som händer. Min tanke är att skicka nackarna under juni så att de kan komma till användning under sommaren, så svara snabbt. Vem vet, det kanske bara är du som svarar och då får du båda nackarna. Räven |
| Betraktelse
#33 15/5 2009 - Vart är utvecklingen i harrfisket? Fiske, precis som allt annat i samhället idag, utvecklas ständigt - nya fiskemetoder, mer och mer teknik och elektronik, nya vatten och förändrade förhållningssätt till fisket poppar upp med jämna mellanrum. Utvecklingen verkar dessutom gå i cykler, med fokus på olika fiskarter vid olika tidpunkter. Det område som är hetast just nu, och där utvecklingen relativt nyligt (åtminstone för den stora massan) gjort ett stort steg framåt är gäddfisket, där fiske med Jerk-bait, och all mer eller mindre intressant information förknippad med denna metod, får otroligt mycket plats i fiskepressen i dag. Som vid alla revolutioner finns det ett eller flera namn förknippade med densamma, och för Jerk-fiskets del får man väl säga att Stefan "Trumman" Trumstedt är ett sådant. Intressecykeln innan den just nu pågående handlade om lax- och havsöringsfiske, och det största namnet var Mikael Frödin. Han syns fortfarande en del i pressen, men artiklarna är inte så intressanta längre - det är svårt att variera sig hur mycket som helst inom ett så snävt område som detta är, och ser man en Frödin-artikel idag så känns det som att man redan läst den förut. Gäddfisket med Jerk-bait är hett idag, men kommer att gå samma väg - det står inte på förrän man känner att man redan läst alla artiklar inom området, och det är då det är dags för något nytt att träda fram. Kanske det till och med är dags för harrfisket att ta ett kliv, för det är ett tag sen det gjordes… Den största utvecklingen harrfisket gjort var nog under åttiotalet när Lennart Bergqvist, Kenneth Boström med flera revolutionerade den svenska flugfiskarens flugarsenal - deras idoga marknadsföring av sina kreationer syns nog fortfarande i de flesta flugfiskares askar. Det har nog aldrig skrivits så mycket om harrfiske som under den perioden, och jag kan inte sticka under stol med att jag varit (dock inte längre kan jag nog påstå) starkt präglad av allt man läste då. Det som hänt i utvecklingsväg vad gäller harrfiske efter denna starka period är inte så mycket. Det har skrivits en del om det polska/tjeckiska nymffisket, men inte på långa vägar i samma omfattning som det skrevs om harrfiske under den Bergqvistska eran eller som det skrivs om gäddfisket idag. Klart det skrivs lite om harrfiske emellanåt även idag, precis som om allt annat fiske, men oftast är det bara gammal skåpmat. Det brukar handla om olika, sedan länge allmänt kända, metoder, flugor och vedertagna sanningar om harrfisket. Det dyker emellanåt upp artiklar om nya vatten förståss, men metoderna är alltid desamma. När är det då dags för något nytt kan man undra, om det ens finns något nytt att komma med? Kan det vara så att man nått vägs ände när det gäller utvecklingen av harrfisket? Min starka övertygelse är att det definitivt inte är så, men frågan är om intresset finns? Vill den gängse harrfiskaren av idag anamma nya rön som leder till ökade fångster, om det sker på bekostnad av den puristiska inställningen många av dessa har till sitt fiske? Handlar utvecklingen om att man kör harrtrolling i båt, med ett trekast eller en spinnare på släp, känns det tveksamt - det är helt enkelt inte så man fiskar harr. Själv gör jag det mer än gärna och med gott resultat, framförallt i träsket men även hemmavid i älven, och jobbar på att utveckla metoden - den ger helt enkelt fler stora harrar än någon annan metod i de vatten där flugtrollingen är möjlig. Man får väl se vad som blir nästa grej, men jag gissar på att det inte kommer handla om nya metoder för harrfiske… Harran |
| Betraktelse
#32 15/4 2009 - Vem är nörden? 2009 års säsongsupptakt gick av stapeln i Kista i Stockholm, där jag besökte årets upplaga av Fiskemässan. Det var inte flugfiskemässan den här gången, utan den stora mässan där alla fiskemetoder finns representerade. Nåja, flugfiske, gäddfiske och trolling i alla fall. Min följeslagare på mässan var Flem, som utan att vara smittad av samma brinnande fiskebacill som jag, ändå gärna tar med sig spöet ut och jagar kustöring då och då. Flem hade sina farhågor inför mässbesöket och såg framför sig en stor hall fylld av nördar. Själv hyste jag inte några sådana betänkligheter utan hoppades på att få tillfälle att klämma lite på en del flugspön som inte finns att tillgå på hemmaplan. Vid ingången fanns ett akvarium med en gigantisk abborre. Det var svårt att inte stanna upp en stund och beundra den imponerande varelsen. Sedan var det dags att börja titta runt i lokalen. Som vanligt var det fullt med utställare och prylar fanns det i massor. Dessutom inrymde lokalen kastbassänger, en där företrädare för någon jerkbait-tillverkare visade hur förnämligt deras beten rörde sig, och en annan där skickliga flugkastare visade upp sina färdigheter. Men precis som jag hade anat var det tunnsått med nördar, inte en nörd så långt ögat kunde nå. Flem hade haft fel. Efter en stund fick jag syn på att Flem gick omkring med ett illmarigt leende på läpparna och när jag frågade vad som föranlett leendet fick jag det oväntade svaret att det var fullt med nördar i lokalen! Flem hade dessutom fräckheten att mena att i princip alla som själva inte besöker den här typen av mässor skulle dela hans uppfattning! Det här låter ju befängt, men Flem menade att om det står vuxna män och kastar en wobbler i en bassäng timme efter timme så kommer man inte ifrån att det handlar om en nörd. Vid flugbanan roade sig en kastguru med att försöka lägga en fluga (kroklös skulle jag tro) i handflatan på en besökare på 10 meters håll. I mina ögon en imponerande bedrift men i Flems ögon ett klart bevis på att här hade vi med en nörd att göra. Okej, men vi andra då, vi som bara är där för att avlägga visit, vi kan väl inte uppfattas som nördar i all fall? Det illmariga leendet kom tillbaka men Flem sa inget. Jag funderad lite på varför och drog mig till minnes att Flem sett mig parkera framför flugkastarbanan och ivrigt konstatera att det var dags för Drugge att göra sitt framträdande. Ungefär som om det rörde sig om en rockstjärna. Flem hade givetvis ingen aning om vem Drugge är och vad som är så speciellt med hans sätt att kasta. Därefter hade han sett mig hungrigt kryssa mellan utställarna för att vifta en stund med spön som hade den gemensamma nämnaren att de kostade minst 10 000 kr, spön som jag på fullt allvar är beredd att lägga vantarna på. Bland gelikar, som drabbats av samma bacill, känner man stolthet över sina dyrgripar och pratar lite väl gärna om dem, men av den stora massan uppfattas man tveklöst som en nörd. Jag började först leendet. Insikten kändes lite obekväm till en början – det är jag som är nörden! Räven |
| Betraktelse
#31 15/3 2009 - Ju äldre, desto slöare Kollade den gamla favoritkniven när jag häromdan plockade lite i fiskeutrustningen inför den kommande säsongen. Den var slö - inte konstigt efter all fiskrensning förra säsongen. "Den måste jag komma ihåg att slipa" tänkte jag och stoppade tillbaks den i fiskelådan. Den slöa kniven fick mig att fundera lite... är den inte ganska lik sin ägare; gammal och slö (nåja... jag lär ska vara "mitt i livet" som man säger). Jag drog mig till minnes min barndoms fisketurer där man utan åthävor kunde fiska av en milslång sträcka under ett pass. Utforskarlustan var hög, och likväl konditionsnivån - skall det utforskas något nu ska det vara från en motorbestyckad båt. Innerst inne finns utforskarlustan kvar, men konditionen som behövs för att stötta den har sedan länge flytt... Inför den stundande säsongen har jag, efter de funderingar den slöa kniven gav upphov till, bestämt mig för att verkligen försöka plocka fram mer av "den gamle Harran" - att faktiskt ge mig ut på en del vandringar till intressanta strömmar i kommunen som jag aldrig testat tidigare. Det finns ett flertal intressanta åar och bäckar som är värd ett besök, och som jag funderat på i flera år men där latheten satt käppar i hjulet. För att garantera att dessa turer verkligen skall bli av borde man ju egentligen träna, och det ska jag nog försöka se till att jag faktiskt gör... åtminstone lite. Nu blir det inte tal om de fantastiskt fåniga träningsmetoder man ibland läser om i fiskepressen - de artiklar som välkända skribenter krystar fram när de inte har något vettigt att skriva om längre, och som brukar heta något i stil med "kom i form inför sommarens flugkastning", och som handlar om att man bör sitta hemma framför TVn och öva dubbeldrag. Nej, det blir nog till att röra på dödköttet lite - en promenad emellanåt skadar nog inte. Vi får väl se hur det går - kanhända blir det som vanligt; de enda vandringar man gör är i samband med guidningar (då kan man ju vila medan gästerna fiskar) , och i övrigt blir det mycket båtfiske... eller så lyckas jag faktiskt ta mig iväg till något av dessa spännande vatten jag så länge funderat på. Ni får väl hålla koll på mig via fiskebloggen och skälla på mig om jag inte sköter mig :-) Harran |
|
Betraktelse #30 16/2 2009 - Förklaringar
och bortförklaringar |
|
Betraktelse #29 15/1 2009 - Information
på gott och ont... |
| Betraktelse
#28 15/12 2008 - Återvinning kräver ingen inspiration Snön ligger djup utanför idet, och det är nu länge sedan någon av mina flugor landade på vattenytan. I min förra betraktelse försökte jag ingjuta lite hopp i livet genom att ta till lögn och påstå att det skulle satsas på vinterfiske. Däremot var det sant att jag skulle gå i ide och vara bitter till dess vårsolens varma strålar smälter bort den fördömda snön och hälsar den nya säsongen välkommen. Nu är det som allra mörkast. Det är dock den 15 december idag, och just den 15 är deadline för att skicka månadens betraktelse till Harran. Nu gäller det bara att hitta på ett ämne för betraktelsen. Sommartid brukar det vara enkelt att bestämma ämnet, men i vintertider är inspirationen mindre och tankarna kretsar inte så mycket kring fiske. När jag bläddrar igenom tidigare betraktelser ser jag att vissa områden återkommer lite väl ofta, så något annat än C&R får det bli den här gången. Det är snart jul och julklappstips till sig själv kunde möjligen vara ett ämne som passar i tiden, men nej, vi hade ju silly season-betraktelsen tidigare och det här med att skaffa prylar har jag nog också tagit upp så det räcker. Det var ju fan vad svårt det var. Vintertid läser man förstås fiskeböcker och gamla fisketidskrifter. Något på det temat skulle sitta som en smäck i det kalla vintermörkret. Nej, även det har jag behandlat mer än en gång, så det går inte heller. Kanske får jag helt enkelt skriva om svårigheten att hitta på något att skriva om, det låter som en kioskvältare. Kanske är det så att jag har drabbats av det jag tidigare anklagat andra för, d.v.s. att jag återupprepar samma saker i något olika förpackningar om och om igen. Det är ju en vanligt förekommande teknik bland en del välkända fiskeskildrare. Jag känner att jag börjar förstå dem. Jag tycker till och med att det är stor författarkonst att skriva samma artikel fem gånger, och hjälpligt dölja det, genom att byta ut det fiktiva namnet på den besökta jocken och ändra från harr till röding. Men då måste man konsekvensändra i texten också så att det står att fisken (rödingen) är selektiv och skygg. Någon enstaka gång glömmer fiskeskildrarna bort att konsekvensändra och det är då vi kan läsa om skygg selektiv harr, eller rödingfrossa. Ingetdera finns i verkligheten, det är bara författaren som blandat ihop fiskart med fel fisketillfälle och missat det i den litterära massproduktionen. Insikten värmer. Jag kan fortsätta skriva betraktelser i flera år utan att det krävs att jag reflekterar över något nytt. Är jag skicklig nog räcker mina 3-4 ämnen i all evighet. Men nu inträder julefrid om några dagar. Dessförinnan sker något större - det vänder och börjar bli ljusare. Så ska det hålla på till dess det vänder igen vid midsommar så framtiden ser ljus ut. Jäklar jag gjorde det igen… Räven |
|
Betraktelse #27 16/11 2008 -
Frysboxfiske Så, med tanke på detta, vilka alternativ är då kvar? Antingen
får vi sluta äta fisk en gång i veckan året runt, eller så
fortsätter jag fylla frysen under sommaren... det lutar åt det
senare... |
| Betraktelse
#26 20/10 2008 - Äntligen vinter! Nu är det dags - vintern 2008/09 ska bli genombrottet för min nya karriär som vinterfiskare! Det ska satsas stort och intensivt. Min plan är att sätta pers på harr i redan i vinter och målet blir sjön Harrokjauratj. Där simmar storharrarna omkring i stim som vore de sillar. Kan inte Harrokjauratj ge mitt vinterfiske en flygande start så kan inget annat vatten det heller. Egentligen är det obegripligt att jag först nu bestämt mig för den här satsningen. Fördelarna med att fiska från isen är ju uppenbara. Man kommer åt överallt, och det utan att en båt river upp vattenytan. Det är givetvis inte någon slump att så många stora harrar fångas på vintern. ”Det är för kallt på vintern” invänder någon. Sant så sant, men det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder (den hade du inte hört va?). Och vem fryser när tvåkilosen ligger i pannan? Dessutom har jag under senare år kommit till insikt med att hardcore-pimpelfiskarna är av det hårdaste virket, t o m hårdare än laxfiskarna. Sån vill jag också vara. Det är faktiskt Harran som fått mig att ta steget till pimpelfisket. Jag har hårdnackat stått emot Harrans försök att göra mig till spinnfiskare, men samtidigt måste jag medge att det skulle vara roligt att bredda sig lite. Då får det bli pimpelfiske eftersom Harran skulle bli väl nöjd om jag lät mig övertalas att kasta spinnare istället för fluga. Jag kan inte ett smack om pimpelfiske eftersom jag aldrig hållit på med det. Inte heller har jag läst något om ämnet då jag uppfattat metoden som ointressant. Därigenom öppnas en guldgruva av litteratur i alla de hundratals fisketidningar jag har undanstoppade. Alla artiklar om isfiske är olästa. Jag slipper det meningslösa brasfisket och kan istället inrikta mig på fiske och på kunskapsinhämtning. Vintern är räddad och snart kan jag skriva en midvinterbetraktelse med rubriken ”Säsongspremiär”. Från och med nu är jag endera mitt i en säsong eller ser fram emot en snar premiär, under samtliga årstider! Det finns bara ett problem, ett litet moln på den annars klarblå himlen. Allt är ren lögn, jag tänker inte sätta min fot på en is! Jag ska som vanligt plocka undan alla grejorna och gå i ide. I mars kommer jag ställa mig på baksidan av huset och vifta med spöna igen. Fram till dess ska jag vara bitter... Räven |
| Betraktelse
#25 14/9 2008 - Summering Det börjar bli höst och fiskesäsongen håller på att avslutas. För min egen del blir det mer älgjakt än fiske denna årstid och snart ställs spöna undan för vinterförvaring. Runt årsskiftet hade vi varsin betraktelse innehållande målsättningar inför den kommande säsongen och det kan vara läge att se hur det gick för oss. Rävens målsättningar var som följer (i sammanfattning):
Vad av detta har infriats kan man fråga sig? Ja inte är det mycket... Material om Ängesån och Ljustorpsån har man inte sett röken av, några flugor band han knappt alls och han letade inte för en sekund efter harrfiske i Ängesån. Att göra mig till laxflugfiskare var förståss dömt på förhand och nymffisket gav han nog totalt tio minuter. Det enda han lyckades med var att inte skaffa sig något nytt spö. Hur gick det för mig då? Detta var mina mål:
Vad säger nu detta? Tja, inte mycket mer än att jag kanske är bättre på Räven att ta tag i, och försöka infria, mina målsättningar. Eller så är jag helt enkelt bättre på att sätta upp realistiska målsättningar. Hursomhelst kan jag redan nu avslöja en målsättning inför nästa säsong - det är det här med att binda upp ett fluglager under vintern... och den här gången ska jag banne mig lyckas! Harran |
| Betraktelse
#24 15/8 2008 - Flugfiskets pris Det är inte länge sedan jag stängde av datorn i kontoret och med höga förväntningar lämnade arbetet för en tid. Nu, några semesterveckor senare, är det dags att återvända till vardagen. Rapporterna inför ledigheten var lovande. Det skulle bli laxsommar i norra Sverige, kanske i klass med åren före millenniumskiftet. I Byske såg det riktigt bra ut och Jockfall hade laxfrossa enligt en sida på nätet. Min egen Ängeså såg också bra ut, även om den inte kunde jämföras med Byske. Men innan laxfisket skulle vi ta årets tripp till Sorsele. Sommaren föreföll lite sen och vi hade förhoppningar om att vi skulle anlända lagom till Rocken-svärmningarna. Storharr på torrfluga och sedan en kanonsäsong med lax var alltså den bild jag såg av de kommande veckorna när jag lämnade kontoret. På plats i Sorsele visade sig nästan omöjligt att få en fisk på flugspö. Inte tu tal om saken att det fanns mycket fisk i sjön – det visade spinngrejorna som Harran hade med sig – men på fluga var det hart när omöjligt att ta en fisk. Det spelade ingen roll om man fiskade flytande eller torrt, och heller inte om man använde naturtrogna imitationer eller olika typer av attraktorer. Och någon Rockensvärmning såg vi naturligtvis inte. Men ärligt talat gjorde det inte så mycket, den fantastiska laxsäsongen väntade bakom hörnet. På plats vid Ängesån kunde jag genast se att vattnet var högt och att det nyligen varit mycket, mycket högt. Det steg snabbt ytterligare 30 centimeter. Men eftersom god vattenföring i princip är bra för laxfiske trodde jag att de redan goda förhållandena skulle bli ännu bättre. Någon vecka senare hade lokalbefolkningen dragit ner på sitt fiske högst väsentligt, vilket brukar vara ett säkert tecken på att det inte står riktigt till. De inrapporterade fångsterna från Ängesån upphörde och återstoden av fiskesemestern blev ett hårt gnetande för att till slut få upp en lax. Det sket sig alltså ordentligt med den fantastiska laxsommaren. Men nu var det inte brustna förväntningar jag tänkte betrakta den här gången och anledningen är att de magra resultaten var helt självförvållade. Harrfisket hade varit suveränt om jag laddat med en UL-utrustning och ett gäng pantrar och laxfisket kunde (kanske?) ha räddats med en tung spinnutrustning och några turer till Jockfall, som ändå ligger nära mina ”hemmavatten” i Ängesån. Vissa personer är fiskare, andra är flugfiskare till vilken grupp jag räknar mig själv. Flugfiskaren är beredd att betala ett visst pris i form av en eller annan ofångad fisk för att få utöva sin metod. Men i sommar var det priset alldeles åt skogen för högt och vi får väl se vad som letar sig ner i packningen till nästa års resa. Den resan startar om 332 dagar, 3 timmar, 42 minuter och 11 sekunder. Jag börjar få resfeber! Räven |
|
Betraktelse #23 15/7 2008 -
Fiskesemester Mitt fiske på hemmaplan är fantastiskt intressant och
givande, med mängder av möjligheter och alternativ... men, den
normala fisketuren är alltid omfamnad av någon slags
kringhändelse - hem till middag, inte hem för sent då man
måste upp inom en viss tid dagen efter, eller liknande. Fisket
på hemmaplan är helt enkelt en del av den normala vardagen,
precis som att jobba, äta, sova, ta hand om grabben, kolla TV,
handla, med mera, med mera - saker som måste dela på tiden och
även planeras. Inget konstigt i det, det är ju så livet är -
men det är just därför som den årliga fiskeresan är så
speciell; helt plötsligt har man en vecka under året då det
inte finns alla dessa kringhändelser längre, och det är bara
fiske som gäller! |
| Betraktelse
#22 15/6 2008 - Fiska fisk eller flyga mås Jag minns en historia om en bisarr lek som barn/ungdomar ägnade sig åt i Stockolm för kanske 60 år sedan. Antagligen har den utövats på många fler platser och förmodligen också långt senare än den lek jag har hört talas om. Den grymma leken gick ut på att fånga en mört, fästa en krok i den och kasta den till en fiskmås. Om lyckan stod bi fastnade måsen i kroken och man kunde flyga drake med den. När man tröttnade på måsen kapades linan alternativt försökte man rycka loss kroken, vilket av lätt insedda skäl också kunde leda till måsens död. Flög man måsen mer varsamt hade den hygglig chans att klara sig efteråt, även om viss dödlighet var något man fick räkna med som en oundviklig följd av måsflygarsporten. Påminner det här om något vi ser inom sportfisket idag? Syftet med måsflygningen var att få fågeln på kroken, flyga den en stund och slutligen låta den gå. Mycket meningslöst men ändå någon form av tidsfördriv. Nu torde det börja bli uppenbart i vilken riktning betraktelsen är på väg; måsflygningsleken uppvisar nämligen likheter med C&R. Något ska dra i linan, vi drillar och släpper sedan tillbaka bytet och hoppas att det överlever. Antagligen brydde sig inte måsflygarna så mycket om hur det gick för måsen och i det avseendet förtjänar de flesta C&R-fiskare ett visst moraliskt företräde visavi måsflygarna. Nu till något mycket märkligt. Medan måsflygarna var väl medvetna om att de plågade fågeln, och kanske i ungdomligt oförstånd till och med eftersträvade det, kallar sig C&R-fiskaren fiskvän. Hur skulle man uppfatta den måsflygare som rättfärdigar sin grymma lek med att kalla sig måsvän, och påstår sig vårda beståndet genom att släppa måsen fri efter en stunds hullingslös flygning? Hur skulle det smaka om samme måsflygare åberopade moralen till stöd för sin fritidssyssla? Och hur skulle man uppfatta den person som fortsatte att flyga mås efter att ha fyllt 14-år? Är det inte anmärkningsvärt att när en fiskare gör ungefär samma sak kan denne utan skam kalla sig fiskvän och känna sig moraliskt berättigad att kritisera andra för hur de bedriver sitt fiske? Det stora dilemmat är att jag själv returnerar merparten av de fiskar jag får, de flesta är för små, andra gånger har jag redan fått middagsfisken men fortsätter att fiska i alla fall. Däremot får jag det allt svårare att finna nöje i sådant fiske där det inte finns någon avsikt alls att ta vara på fångsten. Tidigare startade jag gärna säsongen med att fiska övervintrad havsöring, men med tiden har det fisket börjat lämna en alltmer besk eftersmak. Även om jag alltså har mina egna moraliska lik i garderoben försöker jag att i allt större utsträckning fiska efter fisk - inte flyga mås! Räven |
|
Betraktelse #21 16/5 2008 - C n K på
Gädda
Visst finns det platser där gäddan är hotad, men frågan är om
det inte är annan påverkan än sportfisket som ligger bakom
dessa problem?! |
| Betraktelse
#20 15/4 2008 - Ny säsong - nya tag?! Det är vår i luften och jag har redan plockat fram några spön och viftat med dem på baksidan utanför huset. Jävlar vad skönt det är att vintern är slut. Den bästa tiden är nu och alla säsongens fiskepass ligger uppradade som pärlor i ett halsband. All dysterhet är borta, livet leker. Först en kort reflektion. Vid nyår satte jag upp några målsättningar. Ännu så länge förblir de målsättningar då det varit svagt med leveranser. Nåja, jag misstänkte det redan då, det var därför nyårslöftena fick bli målsättningar istället. En ny fiskesäsong är alltså i antågande och nya grepp är påkallade, vilket är ämnet för månadens betraktelse. Vissa fiskare är mer rofyllda, de njuter av naturupplevelsen och dricker världens godaste kaffe ur svartpannan. De besöker helst sitt hemmavatten och använder sig av sedan länge beprövade metoder. Sällan eller aldrig utforskar de nya tekniker men de är mycket skickliga på sin metod. Ibland avundas jag dessa fiskare. Visserligen smakar det där kaffet objektivt sett skit men så länge de kan intala sig att det är världens godaste så är det väl det. Jag är den mer otåliga typen. Jag försöker hela tiden, med varierande resultat, hitta sätt att förbättra min teknik och förmåga att fånga fisk, låt vara med begränsningen att det ska vara flugfiske. Jag har ägnat ett stort antal timmar till att försöka få kläm på olika former av uppströms nymffiske. Tyvärr har jag inte lyckats knäcka koden och resultaten blir klart bättre om jag låter nymfen driva nedströms och sedan svepa av strömmen som en klassisk våtfluga. Det hela är klart frustrerande. Men skam den som ger sig. Årets satsning blir det tjeckiska nymffisket. Efter att ha inhandlat en DVD som hjälpligt behandlar ämnet känner jag mig väl rustad för en satsning. Visserligen påminner tekniken mer om maskmete än flugfiske men någon purist är jag inte. Tyvärr ser jag redan nu en inre bild av hur det här äventyret kommer att sluta. Jag fiskar mig snabbt uppströms. Korta snärtar med en meter lina och tafsen ute. Flugorna flyter närmare och jag gör ett nytt kast innan de passerat på sin väg nedströms – allt enligt DVD-instruktionen. Så håller jag på ett tag och inget händer. Efter en stund tröttnar jag och förlänger linan några meter. Jag följer driften med högt hållen spötopp men låter flugorna driva nedströms. I svängen stramar det till och en harr sitter fast. Det blev en fisk till slut, fångad på klassiskt våtflugefiske. Så slutar nästan alla mina försök med uppströmsfiskad nymf. Om jag nu ändå ska fiska nedströms våtfluga kan jag lika gärna göra det med längre spön och tvåhandsfattning och byta harren mot lax. Då blir säsongen precis likadan som de närmast föregående och målet att hitta harrfiske vid Ängesån förblir ouppfyllt. Tänk vad mycket bättre det är med målsättningar än med löften! Räven |
| Betraktelse
#19 16/3 2008 - Gravad raketharr Dagarna blir längre och längre och bitvis känns det som riktiga vårvindar i luften (bakslagen kommer dock slag i slag fortfarande och det ligger alltjämt ganska mycket snö kvar efter älvarnas stränder). Man känner att säsongen närmar sig med stormteg och jag drömmer mig allt oftare tillbaks till gångna säsongers fjällfiskeresor för att ladda inför kommande äventyr. Man har många minnen från sina olika fiskeresor - miljön, fisket, väder och vind samt, inte att förglömma, mat och dryck. Ända sedan vår första riktiga fjällfiskeresa, Pirtimes för mer än tio år sedan, har gravad harr varit en av de rätter vi inte vill missa. Det viktigaste den första dagen på fjällfiskesemestern är, förutom att få iordning boendet, att försöka fånga en gravharr. Den gravade harren är en viktig ingrediens för att fjällfiskeresan skall bli den helhetsupplevelse man vill få. Dock måste man se upp lite när man gravar harr på fjället vilket historien nedan berättar om... Det var den tredje dagen på vår vistelse vid Rages. Vi hade lyckats få en gravharr redan inledningsvis och nu hade den legat länge nog. Vi hade slarvat lite när vi letade plats för gravningen och nu låg paketet ganska öppet i ett stenskravel och hade dessutom glidit ner så det tangerade vattenytan. Vi funderade lite på om det kan ha blivit dåligt men då lukten var fräsch så funderade vi inte vidare på detta - dumt skulle det visa sig. Efter en stadig frukost bestående av knäckemackor med rikligt med gravad harr så begav vi oss av ut i ån för förmiddagsfisket. En stund senare stod jag och kastade i allsköns ro när jag plötsligt hörde hur det började plaska väldigt uppströms. Det var Räven som med stadiga kliv tog sig in mot land och innan jag hann fråga vad det var frågan om så hade han försvunnit in i skogen. Några minuter senare kom en tagen Räv fram till ån igen. "Vad var det där om?" frågade jag. "Det vred om något fruktansvärt i kistan - den gravade harren ville ut i raketfart" svarade Räven. Jag skrattade och nämnde något om min egen järnmage och så fortsatte vi att fiska. Några minuter senare fick även jag känna på den gravade raketharren och jag förstod varför Räven hade haft så bråttom - den ville ut ur systemet och det fort! När proceduren var avklarad och jag kom lommande mot stranden möttes jag av ett rått skratt - skadeglädje när den är i sitt esse. Sensmoralen är såklart att man måste välja vart man förvarar sin harr under gravningsprocessen med omsorg. Det är viktigt att det är tillräckligt svalt och att man inte råkar få in vätska i sitt gravpaket. Detta har vi lärt oss efter denna incident och gravar alltjämt harr vid våra resor. Grava harr, men var noga - annars kan ni få känna på dess raket-egenskaper! Harran |
| Betraktelse
#18 18/2 2008 - Fiskeforum på nätet Ibland har jag förundrats över de diskussioner som förs på olika forum på nätet. Jag brukar bland annat söka upp trådar som handlar om flugspön, deras egenskaper och om kasttekniker. Idag är som bekant den dubbeldragande långkastaren hjälten vilket avspeglar sig i debatterna. Dels har vi de självutnämnda experterna som gärna delar med sig av påhittade kastresultat, dels möter vi "de riktiga fiskarna" som minsann vet att det avgörande är att kunna läsa vattnet, inte att kasta över hela älven. Ett meningsutbyte brukar kunna låta ungefär så här: A: Hej, Jag funderar på att skaffa ett nytt spö till harrfisket. Mitt gamla spö känns lite trött och jag når inte ut till fisken alla gånger. Kan man få några tips. /Newbie B: Hej A, Nu vet jag inte hur långt ut du vill komma men själv tycker jag att det är viktigt att kunna nå ut 30 meter utan problem och 45 om man drar på ordentligt med dubbeldrag. Jag tycker att du ska rikta in dig på ett Sage TCR som i rätta händer kastar hur långt som helst. Men det är inget för nybörjare. /TCR rules C: Hej A, varför vill du komma så långt egentligen? Du ska inte gå på myten om att gräset är grönare på andra sidan, det står lika mycket fisk på din sida av älven. Försök istället att lära dig läsa vattnet. Tidigare gjorde jag samma misstag som du, men numera får jag mycket mer fisk. /Svartpannan D: Fan vad du ljuger B, inte en chans att du når ut 45 meter! I bästa fall kastar du 25 meter, tafsen inräknad! Dessutom är TCR överskattat - Loomis GLX kastar dubbelt så långt. /Loomis forever E: Håller med C, det viktiga är att förstå hur fisken fungerar och det kan man bara lära sig genom att fiska under många år, som jag har gjort. Det finns inga genvägar - det handlar om erfarenhet. /Storfiskarn B: Vaddå D, du vet väl fan inte hur långt jag kastar! Mätte upp 46,8 igår kväll. Men jag förstår att det verkar omöjligt för dig som använder ett Loomis. /TCR rules D: B ljuger - om det var sant skulle han vara världsmästare! Sluta ljug och säg hur långt du kastar egentligen. /Loomis forever C: Det är betydligt viktigare att lära känna insekterna i deras olika utvecklingsstadier än att kasta de där extra metrarna. Om man inte känner insekternas beteende kommer man inte att kunna presentera flugan på ett riktigt sätt. Presentationen är mycket viktigare än hur lång kastet är. /Svartpannan A: Tack för era synpunkter även om ni kanske inte riktigt svarade på det jag frågade. På ett annat forum fick jag tips om ett Greys, någon som vet något om det? /Newbie B: Greys kastar inte ens hälften så lång som TCR, det är fan t.o.m. sämre än GLX : /TCR rules D: Jag skulle inte lägga pengar på något engelskt spö, de lever i 1800-talet. Loomis gör världens bästa spön så du ska absolut satsa på ett GLX. /Loomis forever E. Jag tycker att det spö du har duger utmärkt. Själv använder jag ett glasfiberspö från 70-talet och får mer fisk än alla andra i alla fall. Satsa pengarna på bra regnkläder istället, det har mycket större betydelse för fisket än vad det står på spöet. /Storfiskarn På det här viset kan debatten fortsätta i evighet. Den stackars nybörjaren får inte ett enda vettigt svar när alla framhäver sin egen förträfflighet på olika sätt. Jag stötte på en underhållande tråd vid ett tillfälle där tvåhandskastare utbytte kastlängder med varandra. Den ena tog i, den andre drog till med lite till, och den tredje toppade föregångarna lite. Efter en tid kollade en läsare upp vad världskastaren Knut Systad nyligen presterat i ett tävlingssammanhang och kunde till sin stora förvåning konstatera att nästan alla som skrev på forumet spöade Knut. Tråden kom av sig efter den upptäckten. Jag vill därför avsluta med en uppmaning till alla inläggsförfattare att skärpa sig och inte förorena diskussionerna med meningslösa inlägg som de ovan. Tyvärr är det vanligare än vad man kan tro! Räven |
| Betraktelse
#17 15/1 2008 - Nytt år med nya minnen Nytt år och nya fisketurer som komma skall. Året är väl lite speciellt då jag (hur otroligt konstigt det ändå känns) fyller 40 i år. Man är väl, som det brukar heta, mitt i livet och detta borde innebära att man har ungefär lika många år minnen att se tillbaka på som kommande år att samla nya minnen från (förutsätter förståss att man får leva ett skapligt långt liv, men man får väl hoppas på det). När jag funderar kring alla minnen jag har samlat ihop hittills i mitt fiske-liv så inser man att man hunnit med en hel del. Man har utvecklats som flugbindare och lyckats hitta på en del riktigt bra egna mönster. Man har skrivit en del om fiske, både här på Pelles Fiske på webben, men även ett par fiskeartiklar i fiskepressen. Man har skaffat båt. Och framförallt har man hunnit med otaliga fisketurer till allehanda fiskevatten. Förra säsongen var givande och framförallt storrödingarna från Digerlemmen samt storharren från träsket kommer att finnas kvar i minnet lång tid framöver. Det är bara att hoppas att den kommande säsongen även den ger flera minnesvärda fångster att tänka tillbaka på under mörka vinterkvällar. När året är i sin linda brukar man, som Räven betraktade nedan, även sätta upp lite målsättningar inför säsongen som komma skall - här är mina:
|
|
Betraktelse #16 24/12 2007 - En
julbetraktelse
Räven |
| Betraktelse
#15 15/11 2007 - Lågsäsong... Som ni ser så kommer betraktelserna alls inte lika ofta nu som tidigare i höst - ni som nu besöker Pelles Fiske i novembermörkret. Saken är den att Pelles Fiske nu gått in i lågsäsong och, enligt besöksstatistiken, så har även ni! Fiskeintresse är säsongsbetonat, det är tydligt. Det är bara att gå tillbaka till sig själv - från nångång i mars då säsongen bara är månader borta till september då säsongen klingar ut tänker man, praktiserar man och drömmer man fiske. När man sedan kommer in i den mörka kalla hösten går även intresset i någon mån i dvala för att sedan åter komma tillbaka i full kraft när dagarna börjar bli längre och våren nalkas. Jag vet inte hur många gånger jag under sommaren, svärandes över att jag bara har två Arnemyror kvart i flugasken, bestämt mig för att binda upp ett lager under vintern - när man väl är där händer dock ingenting och det blir panik-bindning i början av sommaren istället som vanligt. Att det inte bara är jag som lägger intresset litegrann i malpåse syns, som antytts ovan, även i besöksstatistiken för Pelles Fiske. Från att ha haft över 200 unika besökare per dygn under sommarmånaderna kommer nu några månader med nästan halverad besöksfrekvens. Varför är det så? Jag tror att det handlar om ren överlevnadsinstinkt. Det är alltför deprimerande att sitta flera månader i kallt vintermörker och drömma sig tillbaka till det fiske som varit och, framförallt, drömma om det fiske som komma skall men som ligger så långt fram i tiden - för att inte bli tokig fokuserar hjärnan på annat istället och aldrig är man så produktiv (relativt sett såklart :-) ) i arbetet som från november till mars till exempel. Det kommer alltså att vara ganska lugnt på Pelles Fiske ett tag. Dock finns en hel del planer på kommande intressanta avdelningar och artiklar med mera så tappa inte tron... när dygnen blir längre och man känner att säsongen är i antågande, då kommer det att hända saker! Harran |
| Betraktelse
#14 15/10 2007 - Silly Season Nu är säsongen 2007 avslutad för min del. Med visst vemod ställer jag in spöna i sina tuber, packar undan linorna och inventerar flugaskarna. Det ser ut ungefär som det brukar, det gapar tomt på de platser där favoriterna satt men är välfyllt bland experimentflugorna - de där mönstren som sällan eller aldrig får pröva sin förmåga i vattnet. Alla de saker som jag för några månader sedan, med ivriga händer, letade fram ur sina vinteriden ska nu åter förpassas till vintervila. Det är en dyster tid. Ljuset finns kanske om hörnet, årets lågsäsong ska snart ta sin början. Lågsäsong inom flugfisket är den ytterligt artificiella syssla vi brukar kalla brasfiske. Ända sedan jag första gången hörde ordet brasfiske har jag förknippat det med att under mörka vinterkvällar, i lugn och ro, läsa en god fiskebok eller att i sakta mak binda några flugor utan den stress man kan känna på försommaren då man upptäckt att flugorna har tagit slut. Det låter ju rätt mysigt faktiskt, en bok, några flugor och en kopp rykande glögg, MEN… …det är skittrist! Det är verkligen riktigt jävla trist att sitta en bitande kall februarikväll och läsa en bok om rödingfiske i juli. För att inte tala om att binda flugor. Det är ju tråkigt även om man har användning för dem de närmaste dagarna, men i februari finns det ingen användning för dem alls. Det enda som kan rädda en sådan kväll är att låtsas att du befinner dig i en het öken och att glöggen är vatten! Men det funkar bara om man har mycket glögg. Brasfisket är ett första klassens självbedrägeri, det är varken roligt eller mysigt. Istället för brasfiske bör vi ägna oss åt silly season-aktiviteter. Uttrycket kommer från sporten och handlar om allt det som sker när den ordinarie säsongen är avslutad. Det kan vara spelarövergångar, spelardraft och mycket annat. Flugfiskets silly season är något liknande. Se dig själv och dina fiskegrejor som ett lag som inom några månader ska påbörja en ny säsong. Vilka förstärkningar behöver göras, vilka tillkortakommanden led ni av i somras? Askarna behöver ses över, men flugbindning vintertid är tråkigt och sparas till våren. För egen del skulle jag behöva ytterligare en rulle så att jag kan tackla ett spö till och på så sätt slippa byta klumpar fram och tillbaka under fiskepassen. Det finns alla möjligheter att plocka in en bra rulle från free agent-marknaden (läs blocket eller liknande). Ibland sätter någon butik upp fynd på waiverlistan (t.ex. Capricorns inventeringsrea) där laget kan förstärkas avsevärt inför den kommande säsongen. Det här är betydligt roligare än att sitta djupt försjunken i en fiskebok och missbruka glögg. Därför föreslår jag att vi enas om att sluta brasfiska och att vi istället inför flugfiskets Silly Season. Räven |
| Betraktelse
#13 1/10 2007 - Nu hotas Ammerån igen - skäms! Ammerån nämns ännu en gång i samma meningar som orden "energi" och "utbyggnad". Skogsbolaget SCA skall slå sig i slang med ett norskt företag och börja producera el, främst via vindkraft, och för att kunna tjäna ytterligare några kronor vill de även bygga ut Ammerån, Edsoxforsen , Röån och Byske älv. De säger sig vilja göra "en ansvarsfull utbyggnad" av dessa förhållandevis små vattendrag - vilket skitsnack! Det finns ingen möjlighet att bygga ut ett vatten utan att dess karaktär förändras och naturvärden kommer att för alltid gå förlorade. Dessutom är det förödande för många små orter som behöver all turism man kan få för att överleva - vilken fisketurist kommer och fiskar i en död å? Det skiter förståss SCA i, det finns ju en chans att tjäna pengar! Nu är det väl än så länge ingen akut fara - representanter för länsstyrelsen med mera har uttalat sig i frågan och säger att en utbyggnad inte är aktuell. Efter den senaste striden om Ammerån som avslutades 1990 efter tjugo års kamp skrevs det in i lagboken att ån skall undantas från utbyggnad. Området kring ån är dessutom numer även naturreservat vilket ytterligare stärker dess skydd. Dock ska man inte glömma att det räcker med ett politiskt beslut för att ändra lagtexten och att SCA, i kraft av en ekonomisk makt att räkna med, garanterat har lobbyister krälandes omkring i maktens korridorer. Vi måste vara på vår vakt! Nä, satsa på vindkraften som ni tänkt - räcker inte det släng upp ett kärnkraftverk till - men ge fan i våra vatten! Harran |
| Betraktelse
#12 14/9 2007 - Dags för ros - och kanske lite ris I min förra betraktelse risades en viss typ av fiskeartiklar som alltför ofta förekommer i våra tidningar. Nu tänkte jag göra motsatsen och istället kosta på mig lite ros. Personligen tycker jag att en bra artikel ska vara informativ och ge läsaren uppslag till hur det egna fisket kan utvecklas i en positiv riktning, eller så kan den ge tips om nya resmål. Jag tror att en hel generation flugbindare har Lennart Bergqvist att tacka för att flugorna ser bättre ut och kanske också fiskar bättre än vad de skulle ha gjort om inte Lennart funnits. Lennart lärde oss betydelsen av kvalitet långt innan Hoffmans sadlar letade sig ner i var mans flugbindarlåda. Han lärde oss nya tekniker och var en av förgrundsgestalterna när vårt sätt att binda flugor moderniserades. Lennarts skriverier har alltid varit av yppersta klass. En annan pionjär inom sitt område är den outtröttlige förnyaren Micke Frödin som under många år har skrivit bra artiklar om fiske efter havsöring och lax. Hästjobbet att i en simhall mäta sjunkhastigheter på marknadens linor, för att sedan dela med sig av erfarenheterna, är sannerligen berömvärt. Under senare år har andra författare skrivit artiklar med råd och tips som till stor del är upprepningar av visdomar Frödin förmedlat tidigare. De artiklarna behövs också eftersom det tillkommer nya fiskare som har stor nytta av råden. Men det var Frödin som var först, det ska man inte glömma. Alltid intressant är det när någon går emot strömmen och förordar metoder som har blivit omoderna och anses förlegade. Gunnar Johnsson har ofta och med förtjänst skrivit om mjukhacklade torrflugor och om fiske med klassiska våtflugor. Inte Hi-tech precis men många gånger väl så effektivt som modernare metoder. En annan vapendragare för omoderna fiskemetoder är Pelle Klippinge som dristar sig till att påstå att laxflugor INTE skall fiskas så snabbt som möjligt, och att det inte alls behöver vara något fel på uppströmsmendningen. Klippinges argument, att anledningen till att metoden blivit klassisk är dess förmåga att fånga fisk, är i mitt tycke övertygande. Sedan något år tillbaka har en ny stjärna seglat upp bland skribenterna - Stefan Siikavaara, som korrekt har uppfattat tidsandan och beskriver kasttekniker i Allt om flugfiske. Stefan inte bara skriver om ett ämne som är till stor nytta för fiskare, han skriver dessutom bra och har en välutvecklad förmåga att klä de olika teknikerna i ord. Stefans artiklar är i mitt tycke utan tvekan de mest intressanta som förekommer i fisketidningarna idag. Avslutningsvis lite ris. Sveriges bästa harrvatten presenterades i en tidning nyligen. Tjuonajokk nämndes vilket säkert är riktigt. Även Harrträsket och omgivningarna i Sorsele lyftes fram. Men Gysinge????? och med angivandet att harrarna vanligtvis ligger i registret 30-40 centimeter! Vad är det fråga om? Gysinge är visserligen ett naturskönt område men inte mycket till harrvatten. Sådana påståenden kan skapa förväntningar hos tillresande - förväntningar som definitivt inte kommer att uppfyllas. Skämmes ta mej fan! Räven |
| Betraktelse
#11 1/9 2007 - Fångstmaximering for dummies Inte för att jag är sån, men jag känner många andra som är såna - den typ av fiskare som gärna framhäver sig själv och framförallt sina fångster så att alla förstår vilken fantastiskt bra fiskare han är. I regel åtföljs uttalanden om fantastiska fångster alltför sällan av vederhäftiga bevis och, enligt mina erfarenheter, får man i regel ta det mesta med en nypa salt - uttalanden av undertecknad är såklart undantagna - kan inte påminna mig om att jag någonsin förskönat sanningen ;-) Trots min skepsis till fenomenet som sak kommer här ändå några handfasta tips till hur man får sin knappa fångst se klart bättre än den är - tips att använda såväl under fisketuren som när man månader efter fisketuren berättar om sin fantastiska fiskeresa för kompisarna. Öka antalet fångade fiskar Detta är ett knep jag lärde mig av min farbror. Det var för många år sedan och, om jag inte minns fel, var det midsommarafton. Vi var ett stort sällskap som hade samlats nere vid ån för att fiska och fira midsommar. En stund in på kvällen gjorde min farbror och jag en liten utflykt till en annan del av ån och fick där varsin fisk vi sparade, en harr och en öring i anständigt format. När vi kom tillbaka till de andra frågade de förståss om vi fått någon fisk. "Jajamen" sa min farbror, "först fick vi en harr" sa han och lyfte upp harren ur konten. "Sen fick vi en öring" fortsatte han, lade ner harren i konten och visade upp öringen. "Och sen fick vi en harr till" sa min farbror. Jag hajjade till men förstod snart vad som var i görningen - han visade förståss upp samma harr igen. "Och en harr till, och så en öring till" - det fortgick en stund innan åhörarna också förstod och snart brast hela sällskapet ut i skratt. Skall det fungera som en bra bluff i stället för som ett skämt måste man veta när man skall sluta och inte överdriva alltför mycket. Öka fiskens storlek Ute i fält, när fiskekompisen ser din fångst, är det svårt att uppgradera vikten alltför mycket. Det man kan göra är dock att justera sin våg. De flesta vågar på marknaden är justerbara och efter att man fixat lite med den kan man hänga upp sin niohektosharr och få vågen att visa kilot. På så sätt kan man åtminstone uppgradera sina fångsters storlek något, och glöm inte att justera tillbaks vågen innan kompisen lånar den. När det gäller forna tiders fångster är det, i dagens tekniska samhälle, enklare. Med ett bildbehandlingsprogram kan den skapliga gäddan bli ett riktigt monster, se nedan:   Här har femkilosgäddan helt plötsligt blivit en monstergädda. Som sagt, själv håller jag inte på med sånt här, men för er som har en annan moral, håll till godo med tipsen! Harran |
| Betraktelse
#10 15/8 2007 - Svartpannan och den trolska dimman Trasten nere vid stranden, svartpannan på elden och den trolska dimman som slingrar sig längs älven. Låter det bekant? Antagligen har du fler än en gång träffat på artiklar med den här typen av "naturromantik". För egen del brukar jag tröttna efter några meningar och bläddrar raskt vidare i tidningen. Det är nämligen tidningarnas artiklar jag vänder mig mot, inte artiklar som entusiaster publicerar på nätet. Skillnaden är att tidningarna tar betalt för sina produkter och att författarna får betalt för att skriva. Då har den som betalar rätt att ställa vissa krav. Hans Lidman hade ordets gåva och kunde berätta en historia. När han kokade sitt kaffe i en sotig panna över elden kunde man känna doften av kaffet i boksidorna. Naturromantiker i fisketidningarna har försökt att gå i Lidmans fotspår, men deras text luktar vanligtvis cellulosa och trycksvärta. Det är en lukt som bättre lämpar sig till att beskriva fisketekniker, flugmönster, och ge tips om fiskevatten, än att fånga läsaren i en gripande berättelse. Hur kommer det sig egentligen att artikelförfattare så ofta inbillar sig att en stor krets av läsare hungrigt väntar på att ta del av nästa fisketur där författaren avnjuter starkt kaffe ur svartpannan medan dimman långsamt beslöjar älven? Allra larvigast blir romantiken då författaren låter bli att tackla sin utrustning och istället nöjer sig med att från strandkanten iaktta den vakande öringen, bävern och strandstaren nere vid forsen. Givetvis ackompanjeras naturens storslagna skådespel av några koppar riktigt starkt kaffe som kokats över elden i svartpannan. Lite märkligt kan det tyckas vara att skriva en artikel om att inte fiska, men sensmoralen brukar vara att det är naturupplevelsen och inte fångsten som räknas, vilket är trams förstås. Ännu märkligare är det att tidningarna vill publicera artiklarna. Vem är den tänkte läsaren, vem är på allvar intresserad av att läsa sådant här? Det krävs ett drivet författarskap för att skapa den stämning som artiklar av den här typen kräver för att vara läsvärda. Naturromantiksfloskler är det absolut sämsta sättet att försöka skapa den rätta stämningen när berättartekniken i övrigt brister, och det måste ju redaktionerna rimligtvis vara medvetna om. När jag läste juridik i Uppsala utvecklade jag en slags allergi mot orden "torde", "böra" och "synes" som var påtagligt överrepresenterade i studielitteraturen. Samma typ av allergi har jag nu utvecklat mot orden "dimma", "trolsk" och "svartpanna", när de förekommer i fiskeskildringar. Att min nya allergi utsätts för regelbundna retningar är ett understatement. Så nu har jag tre uppmaningar: 1. Artikelförfattare! - om ni känner igen era artiklar i det jag beskrivit ovan, skär bort lite romantik och tillför lite information. Där har ni säkert en hel del att tillföra. 2. Fisketidningar! - ställ krav och refusera det som inte håller måttet. Ibland får jag intrycket att vissa artiklar publiceras för att ni vill vara hyggliga mot era trotjänare bland skribenterna. 3. Hans Lidman! - jag vet att det är svårt men - kom tillbaka! Räven |
|
Betraktelse #9 1/8 2007 - P&T-lax
Denna insikt ger ett intressant perspektiv till alla
storfiskar man läser om i fiskepressen - det handlar allt som
oftast om P&T när det gäller ädelfisk, harren undantagen
som även i sina sydligaste domäner får klara sin reproduktion
utan hjälp. |
| Betraktelse
#8 21/7 2007 - Lagom är bäst Det pågår ett intressant projekt i Kågeälven någon mil norr om Skellefteå. Laxen ska få en reell chans till reproduktion är det tänkt, och därför har projektet tillförts medel för att köpa ut fiskerätter till havs och genomföra andra nödvändiga åtgärder. Initiativet förtjänar att applåderas. Själv har jag nu ägnat två veckor till fiske i Ängesån med magert resultat; en lax har det blivit trots idoga försök. Medges ska väl att i de allra mest hårdhudade laxfiskarnas ögon är mina 7-8 timmar per dag på sin höjd att betrakta som halvhjärtat semesterfiske, men för mig är det hårt fiske. Under alla omständigheter är det klart att någon turisttillströmning av större mått inte kan förväntas med nuvarande fisktillgång, även om kortpriserna är humana. Såvitt jag förstått är det yrkesfisket i Östersjön och framförallt i Kalixälvens mynningsområden som är boven i dramat. Det sägs ibland att vi skulle kunna ha ett fiske i Kola-klass här uppe om resurserna utnyttjades på rätt sätt. Jag skulle kunna ha en sommarstuga vid ett svenskt Umba, tänker jag när jag skriver dessa rader i min stuga vid Ängesån. En svindlande tanke. Hur skulle fisket te sig här uppe i norr om laxen steg i sådana mängder? Vattnen är lättillgängliga och nås ofta med bil, en stor konkurrensfördel i förhållande till älvarna på Kola, så turisterna skulle vallfärda hit. Det är lätt att inse vad det skulle betyda för ekonomin i de norrländska bygderna. Men det finns också en baksida av myntet - mammon! Fiskekorten i det mest attraktiva området i Ängesån kostar idag en tusenlapp för en hel säsong, dygnskortet 140 kr. Fiskesträckan är flera mil lång och rymmer otaliga pooler i ett flertal forsar. Trängseln är i det närmaste obetydlig. Om fisket blev av högsta internationella klass skulle sträckan snabbt delas upp i mängder av zoner och priserna för att fiska i zonerna skjuta i höjden för att slutligen finna ett marknadspris jämförbart med likvärdiga sträckor i Skottland, Norge och på Kola. Så fungerar marknaden. Det skulle inte längre vara möjligt för alla att fiska i de norrländska älvarna, det skulle vara förbehållet dem med en välfylld plånbok och de "die hard-fiskare" som lägger alla sina pengar på några veckors laxfiske under sommaren. Övriga skulle förpassas till andra vatten. Det kan vara värt att tänka på myntets baksida när vi lyriskt pratar om ett fiske i Kola-klass. Fisket i de norrländska älvarna behöver helt klart bli bättre, men frågan är om vi vill att det ska bli så bra att det blir förbehållet ett fåtal. Kanske lagom är bäst. Resonemanget kan kritiseras för att vara inskränkt. Vi talar faktiskt om en hotad art som borde ha rätt att reproducera sig oberoende av skilda önskemål från yrkes- och fritidsfiskare. Fiskvänner har ofta och med rätta påtalat vikten av att begränsa uttaget till reproduktionens avkastning. Tyvärr fördunklas argumenten av att målet med åtgärderna inte är en stark och livsduglig stam av lax för dess egen skull, utan ett bra laxfiske för fiskvännen. Fiskvännen reduceras till en laxfiskevän, eller helt enkelt någon som tillvaratar sina egna intressen - precis som yrkesfiskaren tillvaratar sina. Det är synd att det så sällan höjs röster till skydd för vildlaxen från personer som inte har vare sig kommersiella eller personliga intressen av arten som byte. Trovärdigheten är så mycket större hos den som uttalar sig utan egenintressen, ett faktum som givetvis också jävar mig själv. Man behöver inte vara disputerad ekolog för att inse att laxfiskevännens intressen också gynnar laxstammen. Rovdriften i havet är bevis nog för det. Därför ska initiativet i Kågeälven applåderas och förhoppningsvis får projektet efterföljare. Men jag vill inte ha ett svindyrt Kolafiske här uppe, en hyfsad uppgång är tillräcklig - Lagom är bäst. Räven |
|
Betraktelse #7 1/7 2007 - Fiskevård - en
svår sak
I Ammerån har alltid metod 1 använts så
länge jag kan minnas, med en gradvis ökning av minimimåttet
genom åren till dagens 35 cm. Sedan ett antal år används även
metod 2 med en begränsning på max 5 sparade fiskar per dygn.
Metod 4 har också använts periodvis och där har det blivit
just som jag skriver ovan; när den fredade sträckan åter
släppts fri har fisket där varit väldigt bra under en säsong
för att därefter vara åter till det normala. De metoder som
används i Ammerån i dag ger ett förhållandevis bra fiske med
tanke på det fisketryck som råder samtidigt som
lokalbefolkning och turistnäring hålls tillräckligt nöjda - en
fungerande kompromiss som jag har svårt att finna ett
alternativ till. |
| Betraktelse
#6 15/6 2007 - Ett förslag med många vinnare! Jag har just slagit ihjäl en timme med några artiklar i Fiskejournalens juninummer. Eftersom jag bor nära Ljungan och dessutom inte har så långt från sommarstugan till Harrokjauratj - Sveriges hetaste harrsjö - är juninumret osedvanligt läsvärt. Båda artiklarna är utmärkta och jag läser dem med stort nöje, samtidigt som jag smider planer på ett besök vid harrsjön senare i sommar. Tidningen innehåller också ett par artiklar om fiske efter sutare och karp. Jag måste erkänna att jag har svårt för artiklar som handlar om fiske efter vitfisk. Det verkar meningslöst på något sätt. Man äter inte fisken - inte ens någon enstaka emellanåt. Istället återutsätter man den direkt, eller så får den simma runt i sumpen en stund först. Smaka på det; simma runt i sumpen. Och varför det då, frågar man sig? Nu ska man inte döma utan eftertanke, och jag försöker fundera ut ett skäl till att fiska efter vitfisken...jag tänker…jag tänker lite till...och lite till… Nej det går inte, jag kommer inte på det, jag hittar inga förklaringar till varför man ska fiska vitfisk. Ett skäl skulle kunna vara vitfiskens ojämförliga kampvilja, ungefär som tropiska havsfiskar. Jo tjena, snarare kan de misstas för en tångruska eller någon annan vattenväxt som är så vanliga i de vatten där dessa fiskar trivs. Kanske är de här arterna särskilt listiga och svårfångade? Nix, de flesta som metat i skärgården eller någon insjö känner till att mörtar, löjor och braxnar är rätt enkla att fånga, i vart fall utmärker de sig inte på något sätt. Är det möjligen så att man fiskar efter vitfisk i vatten där det inte finns så mycket annat att fiska efter? Nej, inte heller det antagandet håller måttet. Sannolikt huserar både gäddor och abborrar i samma vatten och de finns med all säkerhet i närliggande sjöar. Som sagt jag går bet på det här. Men så slås jag av en tanke! Det finns faktiskt ett skäl till att fiska vitfisk - de är nämligen förnämliga byten för renodlade catch and release-fiskare! Tänk efter, c&r-anhängarna har under lång tid, och inte alltid med framgång, tampats med det moraliska dilemmat att de leker med levande varelser utan något annat syfte än att tillfredsställa sitt nöjesbehov. Inte har det varit lättare att förklara leken när bytet är en läckerhet på matbordet och fisket trots allt härstammar från en tid då vi fiskade för att stilla vårt behov av föda, inte vårt behov av nöje. Men om man riktar in sig på fiske efter arter som ingen vill äta så slipper man förklara varför man returnerar fiskarna, det blir en självklarhet. Visserligen rätar detta förhållande inte ut de moraliska frågetecknen, men det underlättar argumentationen något. Det fina i kråksången är att antalet fiskar som dör till följd av drillningen blir betydligt lägre än vid c&r efter harr och öring, eftersom det svårligen kan antas att vitfiskarna ådrar sig några livshotande mjölksyrenivåer under "fighten". Färre fiskar skulle alltså dödas helt i onödan om alla som sysslar med renodlad c&r övergick till att uteslutande inrikta sig på vitfisk. Som en följd av det minskade fisket efter harr och öring skulle vi som tycker om att äta en fisk då och då kunna tillåta oss ett generösare uttag utan att bestånden skadades. Det är en uppenbar win-win-situation med många vinnare! Jag är övertygad om att c&r-anhängarna helhjärtat stöder mina slutsatser och att de framdeles lämnar de känsliga ädelfiskbestånden till oss som uppskattar dem, inte bara i vattnet och framför kameran, utan även på bordet! Räven |
|
Betraktelse #5 1/6 2007 - Myten om den
sluga storharren. |
| Betraktelse
#4 15/5 2007 - Äntligen Flugfiskeguiden 2007! Jag är en prylfiskare. Det innebär att jag skaffar mängder av fiskegrejer. Jag har dessutom en stark tro på att man får vad man betalar för och lever efter devisen - "dyrt är bra". Således läser jag med stor aptit årets upplaga av Flugfiskeguiden. Guiden är ett alster som på ett otäckt sätt väcker prylfiskarens habegär, och som kan vara förödande för privatekonomin. Dessutom är den dyr, dyr och alltså bra. Jag bläddrar snabbt fram till spösidorna. Rullar är tråkiga och jag har svårt att gå igång på dem. De är till för att förvara lina och erbjuda en pålitlig broms. Ska jag vara riktigt ärlig är det där med bromsen inte heller så viktigt. Skratta du, men när såg du förresten din egen backing rassla av spolen senast? Är jag helt fel ute när jag undrar om det överhuvudtaget har skett, någonsin alltså? Nej, normalt är rullen ett magasin för linan och inget annat. Flugspön däremot har mängder med egenskaper som får det att vattnas i munnen. De är toppiga, djupa, tre kvarts, snabba, eller långsamma, progressiva och paraboliska, allt! De är ofta gjorda av högmodulgrafit, i alla fall de bättre exemplaren, sägs det. Vissa är bra till överhandskast, andra underhandskast. För några år sedan var idealet att ett bra spö skulle behärska alla typer av kast, det var den förmågan som gjorde ett spö bra. Det var då det. Numera specialdesignas serier för varje kasttyp. Vill man alltså inte begränsa sig till en sorts kast (och vem vill det!?) behöver man flera spön, många rent av. En rejäl styv och snabb påk till långa överhandskast, en snabb, djup piska med korta slag för underhandskastet och en långsammare dito till det klassiska speykastet. Eftersom det behövs olika linklasser torde minimibehovet ligga runt nio spön per fiskare. Och då har vi ändå inte räknat in några uppsättningar för det sista skriket inom flugkastningen, Skagit-kastet. Vid närmare eftertanke tycks minimibehovet ligga i spannet 10-14 spön, och då pratar vi om ett basutbud utan excesser. Nämnde jag förresten de oumbärliga, mjuka lätta spöna, designade särskilt för delikata presentationer och skygg fisk? Med den insikten i bagaget börjar jag tillgodogöra mig innehållet i guiden. Bland enhandsspöna tycks RST M5 alltjämt vara bäst, över 11 papp och det är det som räknas. Men riktigt så enkelt är det inte, Hardy Angel TE sniffar på 10 000-strecket men är betydligt kortare så det blir kanske dött lopp dem emellan. På tvåhandssidan kan man vid en ytlig betraktelse förledas att tro att Bruce and Walker tillverkar det bästa spöet med sin Powerlite double speycaster. Men en sann prylfiskare genomskådar snabbt det billiga tricket att skicka med en extra spötopp för att få upp prisnivån, så Hardy Angel och RST M5 får anses vara stråt vassare även i den genren. Men det är snart sommar och fiskebudgeten har sina begränsningar. Samtidigt vet jag att jag att det knappast är någon idé att åka utan ett Angel. Jag kommer hela tiden att fundera över vad som hade kunnat hända om jag hade haft ett sådant. De måste ju vara väldigt bra med tanke på prisnivån. Ju mer jag tänker på det framstår ett inköp som det enda riktiga beslutet i en svår situation. Det får bli ett billigare resmål också den här sommaren, men då är jag å andra sidan bättre rustad, nästan välrustad, inför nästa säsong. Då ska jag välja ett exklusivt dyrt vatten, kanske Kola eller Alaska? Men först ska jag förstås läsa Flugfiskeguiden 2008. Räven |
| Betraktelse
#3 1/5 2007 - klä dig som en riktig fiskare! Nu börjar det verkligen dra ihop sig och det är hög tid att se över sin utrustning. Vad man lätt glömmer bland allt plockande bland flugaskar, tafsrullar och annat löst material är att se över sin fiskeekipering - man har koll på sina vadare och är förhoppningsvis medveten om hålet ovan vänster knä, men hur är det med resten? För er som nu skälver till i kroppen och ser framför er hur hålet i plånboken kommer att bli ännu djupare kommer nu här ett hett tips; skippa fiskevästen, dumpa fiskejackan och göm plånboken - det enda ni behöver göra är att leta fram er gamla kavaj från svunna tiders krogkvällar, där har ni den perfekta fiskerocken! Fiskerocken var och är det naturliga plagget man väljer att skyla sina axlar med i min familj - man såg sällan min far och farbror i något annat ytterplagg än en gammal kavaj när de styrde stegen mot Ammeråns forsar och den är även populär i många andra läger. Själv har jag två fiskerockar som jag nyttjar; en svart och grårutig kavaj i lite grövre tyg från det glada åttiotalet och en olivgrön manchesterkavaj från mitten av nittiotalet. En gemensam nämnare för kavajbärande flugfiskare är att de tillhör "den gamla stammen" - alltså den kategori flugfiskare som växt upp med fiske och fått sina kunskaper i arv från generationer. Denna stam har gemensamt att de inte bara ser på fisket som en fritidssysselsättning vilken som helst, som till exempel golf eller fågelskådning - nej, här bedrivs fisket fortfarande efter gamla värderingar grundade i det gamla jakt- och fiskesamhälle vi en gång levde i. Fisket har en rent pragmatisk inriktning och man skäms inte ett ögonblick för att frysa in en del av fångsten för kommande middagar. Det är även den pragmatiska inställningen som gör att en gammal kavaj passar in så bra i bilden. En gammal kavaj har alldeles lagom mycket fickor för att rymma det man egentligen behöver ha med sig på fisketuren, till skillnad mot den moderna fiskejackan som lurar ägaren att köpa på sig allt fler onödiga tillbehör för att ha något att fylla alla dess fickor med. Fiskerocken är dessutom alldeles lagom vattenbeständig - när det är uselt väder kan man ju faktiskt sysselsätta sig med någon intressant inomhusaktivitet. En liten varning vill jag dock passa på att utfärda genom att säga; gör inte som Tage! Historien (detta hände för sisådär 30-40 år sedan) förtäljer att Tage skaffat sig en ny kavaj och den skulle han nu bära när det vankades dans. Efter en som brukligt i dessa lägen gedigen förfest drog sällskapet på sig sina ytterkläder och gick iväg till folkparken. Efter ytterligare en god stund blev Tage sugen på en snus, stoppade ner handen i kavajfickan, öppnade dosan och... körde ner fingrarna i en stinkande sörja av surnade metmaskar. Han hade alltså lyckats ta på sig sin gamla kavaj - en kavaj som numer var hans nya fiskerock och lite lagom doftande av intorkat fiskslem och surnad metmask. Så, se nu till att gå igenom er (och varför inte era äldre släktingars) garderober - har ni tur hittar ni den ultimata fiskerocken. En kavaj blir alltså en ypperlig fiskerock men, kom ihåg att en ypperlig fiskerock sällan blir en bra kavaj igen! Harran |
| Betraktelse
#2 17/4 2007 - snabba förändringar av fiskens matvanor! Är det inte märkligt hur fiskens preferenser många gånger sammanfaller med intressen hos kändisar i framför allt flugfiskekretsar? Under 80-talet upplevde entomologen och flugbindaren, i synnerhet imitationsflugbindaren, sin storhetstid. Harrar och öringar tröttnade på de klassiska mönstren och krävde sländimitationer. Det var också viktigt att insekten imiterades i rätt utvecklingsstadium eftersom fiskarna var ytterst selektiva. Vi talade gärna latin vid bindstäden och Danica, Vulgata och Sulphurea blev vardagliga ord i fiskevokabulären. Svenska flugan-serien var glödhet, Rackelhanen borde förbjudas och bara Lennart Bergqvist kunde binda variantflugor. Hade man av någon anledning ett klassiskt brittiskt våtflugemönster i asken anbefölls avklippning av vingar och frisering av hackel så att flugan blev mer lik en nymf. Då blev den genast bättre. Nu har det gått 20 år sedan dessa dagar och det är sällan Rackelhanen orsakar några rubriker. Varianterna, som i det närmaste helt förpassats till historien, har väl inte nämnts i en fisketidning på 15 år. Dessa mönster, som var så effektiva, intresserar inte längre fisken i någon nämnvärd utsträckning. Det måste vara den snabbaste genetiska förändringen i historien som har lett till att fisken så genomgripande ändrat sina matvanor på bara 20 år. Fram till nu vill säga. För nu händer det nämligen igen, fast den här gången är det lax och havsöring som blivit stingsliga med flugvalet. Dessa arter är numera noga med att flugorna har en droppformad vinge, något som deras förfäder på 80-talet struntade fullständigt i. Brittiska fiskemagasin har inte rapporterat om motsvarande förändring hos deras laxar, men britterna är ju traditionella av och har väl inte prövat en nyhet sedan 1800-talet, så det är kanske inte så konstigt. Men vi har alltså fått egna, från det brittiska arvet fristående laxflugeserier. Jag känner samma befrielse som när gul forsslända i dun-stadiet fick ersätta min hopplöst omoderna Greenwells glory för 20 år sedan. Det finns gemensamma nämnare mellan 80-talets förvandling i torrfluge- och nymfaskarna och dagens nya laxmönster. Bakom de nya rönen finner vi personer med professionella intressen i flugfiskeindustrin. Så var det då på 80-talet och så är det nu. Kanske är det inte fisken som har ändra sig, bara intressena hos dem som sätter flugfiskets agenda? Nu kan jag låta som en konspiratoriskt lagd avundsjuk gnällspik, men sanningen är att jag högaktar dessa fiskeprofiler. Då som nu var de drivna entreprenörer som skickligt byggde personliga varumärken kring en fluga, en bindteknik, eller någon annan oumbärlig företeelse inom flugfisket. Lite tråkigt var det för den 80-talsprofil, som då övriga specialområden redan var intecknade, fick nöja sig med vadning som ämnet för sin specifika spetskompetens. Men alla kan ju inte vara bäst på flugbindning så vad gör man? I det senaste numret av det brittiska fiskemagasinet Trout & Salmon lanseras en annan förklaring till varför våra fiskar har blivit mer kräsna. Det skulle bero på att vår sommar är så kort att vi, sett över ett år, ägnar mer tid åt att binda flugor än att fiska lax. Därför, menar författaren, vill vi gärna uppvärdera flugans betydelse så att vinterns slit vid städet ger någon valuta. Men som sagt, britterna är ju hopplösa traditionalister som fortfarande tror att laxen hugger på bucktailflugor. Turligt nog för britterna är deras laxar lika obenägna till förändring som britterna själva och hugger därför på bucktailflugorna. Det kallar jag matchmaking! Nej - nu är det dags att sätta sig vid städet och binda några tuber inför den stundande säsongen. Det blir koner och droppformade vingar, helst tempelhund och lite glitter. Och jag erkänner, jag band imitationer, rackelhanar och varianter på 80-talet. Det mesta gick bra men jag fick inte riktigt kläm på varianterna… Räven |
| Betraktelse
#1 1/4 2007 - tänk att en fisk kan se så stor ut?! Säsongen närmar sig med stormsteg och fiskesuget ökar för varje dag - man börjar plocka med sin fiskeutrustning, se över flugaskarnas innehåll och bläddra i gamla fisketidningar. Det var när jag häromdagen satt med en gammal fisketidning i handen som det slog mig - det verkar råda någon slags masspsykos när det gäller sportfiskefångad fisk och dess vikt! Att jag började fundera på ämnet berodde på en artikel om ett öringvatten som skulle vara särskilt bra och där öringens medelvikt låg klart över halvkilot. Bilden som backade upp artikeln såg en glad fiskare med en öring på sisådär 2,5 - 3 hekto i sin hand - om man nu skriver om ett så bra öringvatten ser man väl inte så glad ut över en 3-hektosöring, såvida inte masspsykosen drabbat artikelförfattaren?! Bläddrade vidare i lite fler tidningar och såg ett tydligt mönster - när det gäller artiklar om harr- och öringvatten vill man gärna skriva upp vikterna några hekto. Det är särskilt tydligt när det gäller kiloharrar som i själva verket, i de bilder som backar upp artiklarna, oftast är harrar på 7-8 hekto. Det bästa exemplet på denna masspsykos kommer dock från en händelse på flugfiskemässan för några år sedan. Detta år hade en monter en tävling där man skulle gissa vikten på en öring i ett akvarium. Det var ganska många som hade gissat före mig och resultatet var sensationellt - majoriteten gissade på att öringen vägde mellan 3 och 4 hekto och en del gissade på över 4 hekto. Själv drog jag till med att den vägde kring 2,5 hekto om jag minns rätt och jag var nära att ta hem förstapriset med den gissningen - tydligen fanns där några till som inte var drabbade av masspsykosen och lyckades klämma sig in mellan mig och den exakta vikten (skillnaden var inte stor). Varför är det såhär? Jag har mina teorier vilket härmed redovisas. Bland annat så krävs det en del erfarenhet för att säkert kunna bedöma vad en fisk väger utan tillgång till våg - först då man tagit hem och vägt mången fisk i olika storlek kan man börja känna sig säker med detta (som medhjälpare i ett forskningsprojekt i Ammerån har jag själv mätt och vägt fisk i alla möjliga storlekar och på så sätt skaffat mig den erfarenhet som krävs) - och när man är osäker tar man gärna i lite då det låter bättre med att ha fångat en halvkilosharr när den i själva verket väger 4 - 4,5 hekto. Dessutom vill man så gärna att, när man får en stor harr, så ska det vara en kiloharr, även om den väger 7,5 hekto. Att fiskepressen allt som oftast skriver upp medelvikter och maxvikter med ett antal hekton känns lite konstigare, där borde ju erfarenheten vara större kan man tycka - det är väl helt enkelt så att masspsykosen sitter djupt rotad även i fiskepressen. Vad har denna masspsykos för följder? För de som är drabbade, inga alls, då de tror att trehektosharren de får är den fyrahektosharr de läst är vanlig i en artikel om vattnet de är vid och att åttahektosöringen väger kilot. Det är värre för den lilla skara fiskare som faktiskt vet hur en trehektos- halvkilos- och kilosfisk ser ut - vi får ständigt irritera oss på vad som skrivs och sägs i fiskepress och fiskemedia samt alltid ta fångstrapporter med en stor nypa salt. Harran |
5
(Ny). 
7 (Ny). River Teviot
Nyss
hemkommen från en semestertripp till Skottland - en resa som
bland mycket annat innehöll en del fiske. Det är verkligen
intressant att fiska utanför landets gränser, och att hämta
influenser från flugfiskets vagga ser jag som extra spännande.
Mängden
fisk i olika storlekar följer ungefär en
normalfördelningskurva (se bilden till höger). Som kurvan
visar så ligger de flesta individerna storleksmässigt inom ett
begränsat område runt den medelvikt som råder i det aktuella
fiskevattnet. Låt oss som exempel säga att medelvikten i ett
vatten är 3 hekto, då kan man räkna med att de flesta fiskar
man får väger mellan (exempelvis) 2 och 4 hekto. Den faktiska
medelvikten samt hur plan kurvan är (hur brett spannet är där
man finner de flesta individerna) varierar såklart för varje
fiskevatten man undersöker, men principen är alltid densamma
(det ser likadant ut i såväl alltför hårt fiskade vatten som i
helt fredande vatten - skillnaden vattnen emellan är
egentligen bara hur utdragen x-axeln är samt vad som är
medel).
Detta
är alltså de vetenskapliga fakta som föreligger och som visar
hur fiskepopulationer ser ut, åtminstone i ett stort antal
jämtländska vatten (och förmodligen även generellt
applicerbart). Det riktigt intressanta är att, om man i samma
diagram för in storleksangivelser för fångad fisk (även
återutsatt fisk medräknas) i det aktuella vattnet, så är även
den kurvan normalfördelad och med ungefär samma medelvikt på
fisken som den faktiska medelvikten (den röda kurvan i bilden
till höger). Det diagrammet egentligen visar är att den
procentuella huggfrekvensen är relativt oförändrad oavsett
vilken storlek på fisken man undersöker och det är alltså
detta som avlivar myten om att stor harr skulle vara slugare
och, av den anledningen, mera svårfångad - anledningen till
att man inte får fler stora fiskar än man gör beror helt
enkelt på att det finns så mycket färre av dom. Att en enskild
individ lyckas bli stor får nog tillskrivas ren slump då det,
som kurvorna ovan visar, alltid finns fisk kvar, om än färre
och färre ju större dom blir, som får chansen att växa till
sig inför nästa säsong.