Artikel

Fiskevatten

Fiske i Glomma

Text: Arne Wahlström
Foto: Arne Wahlström & Per Persson

Inledning
"Hur det började och varför det fortsatte" skrev Einar Björkegren i sin klassiska bok öringen och jag. Samma ord är väl lämpade att inleda en artikel om mitt förhållande till den norska älven Glomma, i dess delar i trakten av Os. Glomma var i dessa områden ett mycket attraktivt fiskevatten för 20 år sedan. Ändå minns jag att lokalbefolkningen, redan vid den tiden, kunde berätta om hur fisket försämrats dramatiskt under de 20 år som förflutit dessförinnan. För mig spelade det inte någon roll att vattnet blivit sämre - det var i alla fall oerhört mycket bättre än mina hemmavatten i Västernorrland. Under många år besökte jag varje sommar Glomma för en dust med harrarna och en och annan öring. Många är de minnen som följer mig från dessa turer. Nu för tiden är besöken mer sporadiska dels därför att fisket inte är vad det en gång varit, dels för att plånboken numera tillåter helikopterresor i landets nordligaste delar där vattnen är förhållandevis orörda och fisket mycket bättre. Icke desto mindre har Glomma en stor plats i mitt hjärta och kommer att ha det i all framtid. Utan de årliga turerna till Glomma hade jag antagligen inte varit flugfiskare i dag, och för detta är jag älven evigt tacksam!

Året var 1984. Tillsammans med min pappa och bror skulle jag fjällvandra vid Sylarna i de jämtländska fjällen. Vädret var bedrövligt, och efter ett par dagar hade jag och brorsan övertygat pappa om att vi skulle avbryta fjällvandringen, och istället åka på bilsemester i Norge. Pappa lät sig motvilligt övertalas av det ihärdiga gnället, och snart styrde vi kosan mot Norge. Eftersom vi har en stuga i Fjällnäs, någon dryg mil Öster om den norska gränsen, valde vi den väg som via Funäsdalen bär in i Norge. Fem mil efter att man passerat den norska gränsen ligger Røros och sedan är det endast en dryg mil till det lilla samhället Os. Möjligheten att stanna till en natt vid Os var min lömska baktanke med tjatet om att åka bil i Norge. Vid Os flyter älven Glomma sakta fram, och det hade bara förflutit en kort tid sedan Bengt Öste presenterat Glomma som fiskevatten i tidskriften Flugfiske i norden. Östes artikel hade satt griller i huvudet på den då 16-årige sonen som såg en möjlighet att pröva fisket i den älv Öste förklarat rymma världens bästa harrfiske. På den tiden uppfattade jag texter i fisketidningarna mer bokstavligt än vad jag gör idag.

Efter att ha avklarat installationsproceduren på campingplatsen i Os tog vi oss ner till älven och inledde ett ivrigt fiskande. Det visade sig snart att vi befann oss på fel sida av älven, i vart fall om man var en relativ novis med flugspö och endast hade tillgång till vadarstövlar. Några mindre harrar vakade visserligen på vår sida men i den djupa strömmen, på andra sidan av älven, sprängdes ytan med jämna mellanrum av fiskar av ett helt annat format. Först nästa morgon hade jag lyckats tilltvinga mig ett par timmars fiske där. Natten hade varit lång och i drömmarnas värld hade jag redan fångat flera stora harrar. Klockan var omkring 11 på förmiddagen och det var tidig augusti. En kärlek till ett vatten, som nu varat i nästan 20 år, skulle just till att födas. Solen värmde sensommarluften. Fisken hade på nytt börjat vaka och det var dags att komma till tals med de stora harrarna…

Förmiddagen slutade med succé. En fin harr kokade i stormköket och jag var mer än nöjd. Fisken var mer än dubbelt så stor som någon harr jag tidigare fått, och jag förstod att besöken vid Glomma skulle komma att bli många. I den här artikeln skall jag summera de erfarenheter jag fått under åren och samtidigt berätta historien om ett fiskevatten som stundom kan bjuda ett fint fiske, men som ändå bara är en skärva av vad det tidigare varit. Jag skall beskriva några av de fiskeplatser jag har prövat genom åren, och i förekommande fall berätta någon anekdot därifrån. Som sig bör skall jag också våga mig på att bjuda på några rekommendationer om lämpliga flugor för fisket i älven.

I Glomma är det bilfiske som gäller!
Fiske kan bedrivas på en mängd olika sätt. Ibland fiskar man hårt. Hårt fiske innebär att fisket sker under de flesta av dygnets timmar och att varje tidsenhet då spöet inte sitter i handen är bortkastad. Vanligtvis förekommer det hårda fisket vid lax- och havsöringsförande älvar. Vid andra tillfällen söker man efter ett trivsamt fiske. Det mest trivsamma fisket bedrivs när lägerplatsen/bostaden är belägen direkt vid fiskevattnet. Fisket blir då en del av en större upplevelse. Man eldar, dricker kaffe och grogg, samt fiskar om vart annat, och den ena sysslan är inte viktigare än den andra. Det optimalt trivsamma fisket kan bland annat avnjutas vid det Stora Harrträsket utanför Sorsele, som beskrivs i andra artiklar på sidan. Sedan finns bilfisket, och det är det som förekommer i Glomma. Kännetecknande för bilfisket är att fiskesträckan är alldeles för lång för att det skall vara möjligt att gå till fots mellan fiskeplatserna. Ett annat kännetecken är att bilvägen ofta följer vattnet och att man då och då kan se ett och annat vak under färden. I Glomma är bilfisket bra. Ett trögt fiske kan kompenseras av ett par Stratos chokladkakor, några flaskor läsk och ett paket cigg. Det är alltid nära till förnödenheter i det lilla samhället Os. Nackdelen - som vid allt bilfiske - är att det inte går att ta sig en hutt emellanåt; ett problem som de flesta fiskare bör förstå vidden av. Vid Glomma åker vi alltså en hel del bil, vi prövar många platser och vi äter, dricker och röker inte nyttigt. Vi dricker dock nyktert tills vi kommit hem ordentligt på kvällen.

Strykan vid Os
Strax nedanför Os går landsvägen över en bro som för till älvens västra sida. Direkt efter bron kan man svänga till höger och följa älven uppströms längs en liten grusväg. Efter några hundra meter kör man över en ferist (galler på vägbanan som förhindrar tamdjur att passera) och parkerar direkt därefter på en liten parkeringsplats. Där ställde vi oss den gången 1984, och detta är än idag den första plats jag parkerar bilen på när jag kommer till älven på besök. Nedströms parkeringsplatsen flyter en lång stryka som i den övre delen är förhållandevis snabb varefter strömhastigheten avtar successivt. Under några år i slutet av 80-talet fiskade jag strykan i mindre utsträckning, till fördel för några lugnare vattenområden några kilometer nedströms. Under senare år har emellertid fisket i de lugna selen försämrats i högre grad än i de snabbare strömmarna vilket kommit att påverka valet av fiskeplats.

Vid besöken under tidigt 80-tal var det vanligt att stor harr visade sig på strykan. En av de stora behållningarna med Glommafisket vid den tiden var det spänningsmoment som infinner sig då man vet att riktigt stor fisk kan ta flugan då den landar på vattnet. Sådana vak har jag inte sett på strykan på tio år nu och sannolikt förekommer den grova harren endast sporadiskt numera. Lokala fiskare har dock upplyst att det emellanåt, under de mörka nattimmarna, fortfarande kan vaka en och annan gigant långt ute i strömmen, och det är ju ett skäl gott som något för ett återbesök.

Nedströms strykan följer en forsnacke och därefter bildas några öar. En god idé är att vada över strömmen ut till öarna. Detta rekommenderas endast vid lågvatten då vadningen är förenad med betydande risker vid hög vattenföring. Vadningen sker nedströms forsnacken då man befinner sig mitt emot ön på andra sidan strömmen. Från öarna kommer man åt ett flertal intressanta strömmar, i vilka jag förutom hyfsad harr, även fått en del öring av skapligt format. Fisket från öarna sker mot den östra stranden där det finns flera fina strömmar att fiska av.

Under normala förhållanden fungerar fiske med sjunkande fluga numera bäst. Klassiskt våtflugefiske med kast snett nedströms brukar ge resultat om fisken är huggvillig. Ett tips är att fiska på "ammeråvis", med vilket avses att avfiskningen sker genom att linan förlängs efter varje kast istället för att fiskaren förflyttar sig ett steg nedströms. När linan blir för lång byter man helt enkelt fiskeplats. Anledningen till detta är att vattnet är svårvadat och att riskerna för ett ofrivilligt bad ökar ju mer man rör på sig. Understundom, främst när skymningen lagt sig över älven, kan ytaktiviteten fortfarande bli mycket god längs strykan. Sådana kvällar kan fiskeplatsen alltjämt erbjuda ett mycket gott torrflugefiske. Men dessa tillfällen har som sagt blivit färre än de var tidigare.

Lokalbefolkningen syns ibland fiska av strykan på ett annat sätt än oss tillresta turister. Från den östra sidan fiskar de med långa tvåhandsspön apterade med flugkast med, som jag tror, tre flugor. Naturligtvis vet de precis vad de gör och resultaten uteblir inte. Dessutom har de inte några problem att nå ut till de större harrarna i strömmens mittfåra. Den som är resultatinriktad och har ett tvåhandsspö i sin vapenarsenal bör därför överväga att ta med spöet på resan, även om sådant fiske normalt inte är vad man strävar efter när man beger sig till fjällen.

Uppströms parkeringsplatsen är strömmen snabbare. Jag har aldrig haft något vidare torrflugefiske i dessa partier, men en avfiskning med nymf har emellanåt räddat middagen när andra platser svikit. När Ammer-Harran varit på besök har han snabbt letat sig till dessa områden, då strömmarna liknar de han är van vid från Ammerån. Harran kan sina saker och blir sällan utan harr då strömmarna är de rätta. Så nymffiskaren bör göra som Harran och ge strykans inlopp en chans.

Piren
Någon kilometer nedströms bron ligger en åker på vänster sida av vägen. Vid normalt eller lågt vattenstånd ser man en stenpir i älven och nedströms denna en forsnacke. Under mina tidiga år vid älven vakade det nästan alltid på forsnacken. Sällan var det fråga om stor fisk, men fina matfiskar var inte ovanliga. Ovanför nacken är strömmen djup och lugn och vattenytan i den tunga strömmen bröts tidigare av de majestätiska vak som då var Glommas adelsmärke. I den djupa strömmen en bit ovanför nacken högg för ett antal år sedan den förmodligen största fisk jag någonsin lyckats lura på en torrfluga. Jag har skrivit om det huggets betydelse för min kreation Arnemyran i en annan artikel på Pelles fiske.

Numera är det inte så vanligt med sådana vak vid piren. Däremot går det fortfarande att få matfisk på nacken men fiskeplatsen har inte längre samma skimmer som tidigare. Å andra sidan skall i ärlighetens namn sägas att platsen inte försämrats så mycket mer än andra fiskeplatser i älven. Skillnaden är bara att det var här jag hade mitt "jättehugg" och de djupa strömmarna ovanför nacken har därför en särskild plats i mitt hjärta. Försämringen känns därför så mycket mer påtaglig och sorglig. När jag fiskar i älven är piren dock fortfarande en av de platser jag först besöker.

Följer man älven nedströms några hundra meter kommer man till områden som från bilen ser ganska tråkiga ut att fiska. Älven förefaller hålla en snabb och jämn ström och några tydliga ståndplatser är inte lätta att urskilja. Dessa strömmar är emellertid väl värda ett besök. Det främsta skälet är att man ofta ser de lokala tvåhandsfiskarna där - och där lokalgubbarna fiskar, där finns det som regel fisk. Detta är ju närmast en naturlag inom fisket som vanligtvis håller för all empirisk kontroll. För egen del har jag tyvärr varit dålig på att följa mitt eget råd. Lokalfiskarna använder naturligtvis tung utrustning därför att de vet att sådan erfordras för ett effektivt fiske. Den resultatinriktade fiskaren, som inte är så noga med att använda lätta grejor, rekommenderas att göra ett försök i strömmarna på lokalgubbarnas vis. Även för Dig som anser att resultatet inte är det viktigaste kan det vara klokt att ha en tyngre utrustning i beredskap. Några dagar utan hugg kan göra den mest inbitne torr- och nymffiskepurist villig att utveckla sitt fiske. Och då är det nog så att det tarvas en tvåhandsutrustning…

ön
Nu sätter vi oss i bilen igen och fortsätter färden nedströms. Efter ytterligare några hundra meter åker vi över en liten å som rinner ut i älven. Ån rinner ut där älven gör en skarp krök och ofta syns tvåhandsfiskarna ovanför och i denna krök. Fiskekortet gäller även i ån och jag återkommer senare i artikeln till denna. Vi passerar ån och åker ytterligare någon eller ett par kilometer tills en hängbro syns över älven.

När man kommer fram till hängbron bör man alltid gå över denna och bedriva fisket från andra sidan. Oavsett man går upp- eller nedströms är den motsatta sidan den bästa.

Uppströms bron bildas en forsnacke och några till synes intressanta strömmar. Under tidigare år kunde dessa strömmar, men framförallt lugnvattnet ovanför, erbjuda ett intressant fiske. Under senare år har resultaten emellertid varit så magra att jag i det närmaste har slutat fiska ovanför bron. Några kast för att få bekräftelse på att allt är som vanligt brukar jag som mest kosta på mig.

Nedströms bron ligger en ö och ovanför ön bildar älven en bred och grund forsnacke. Forsnacken är enligt min erfarenhet den säkraste platsen att se vak i hela fiskeområdet. Tyvärr är fisken på nacken liten och det är sällan eller aldrig meningsfullt att fiska efter den. Om vattenståndet inte är alltför högt kan man vada ut till ön. Ibland låter sig detta faktiskt göra i vadarstövlar. Är vadning inte möjlig är det bara att följa stranden nedströms. Det tråkiga är att det då inte går att fiska av "As-strykan" som är belägen på öns norra sida. Från älvens motsatta sida kommer man heller inte åt As-strykan eftersom bostadshus är belägna nära vattnet, och av respekt för de boende tycker jag att man bör avstå från att fiska där. Jag skall återkomma till As-strykan efter att närmare ha berättat om fisket mot älvens östra sida.

Strömmen är vid öns övre del ganska snabb. Därefter avtar farten och vattnet blir djupare. På öns nedre del blir det åter mer fart på strömmen och det blir grundare igen. Många är de tunga vak jag har sett på de lugna djupa partierna genom åren. För flugfiskaren är det svårt att komma åt dessa sträckor, men det ryktas om att det finns rejäl öring i djupet. Skapligt harrfiske har jag för egen del upplevt på öns nedre sida under senare år. Tidigare var de snabbare strömmarna längre upp bättre, men sedan de träd som växte längs älvens kant tagits ned där har fisket blivit sämre. För den som inte är lika ensidig som mig, och begagnar andra fiskemetoder än fluga, kan de djupa partierna vara av intresse. Känn Dig dock inte säker på öring om det klipper till - det finns gott om stora gäddor i älven också. Vid ett tillfälle gled en bred rygg förbi mig på någon meters håll. Den gäddan tog i vart fall 10-kilosträcket!

As-strykan ligger mellan ön och älvens västra sida. Strömmen är långsam och det förekommer en hel del vakande fisk av mindre format. Jag fiskar den numera endast sporadiskt. Strykan fick sitt namn för många år sedan då Harran drog ett riktigt harr-as där. Normalt tyckte jag inte att fisket på as-strykan var särskilt bra ens på den tiden, men när Harran är i form kan de mest oväntade saker hända i ett harrvatten. Ofta fiskar Harran och jag havsöring i våra hemmavatten utanför Sundsvall. Vi använder snarlik utrustning och fiskar på ungefär samma sätt. Men på platser där havsöringen hugger på mina flugor letar Harrans flugor reda på eventuella harrar. Jag vet inte hur han bär sig åt, och det vet han inte själv heller, men på något sätt hittar han harrar på de mest oväntade platser.

Ån nedströms Os
Som jag tidigare nämnt har en mindre å sitt utlopp i Glomma några kilometer nedströms Os. Fiskekortet gäller även för den lilla ån, men det är oftast meningslöst att fiska i den då fisken vanligtvis är liten till formatet. Första gången jag fick upp ögonen för ån var för många år sedan då vattenföringen i Glomma var hög och älven i det närmaste ofiskbar. Jag traskade längs ån för att se om det över huvud taget skulle gå att fiska då jag hörde någon viska att om jag närmade mig försiktigt så skulle jag få se en fin harr. Jag smög fram och följde med blicken riktningen på min fiskebroders pekfinger. Där nere, i det klara vattnet, simmade i ensamt majestät en rejäl harr. Efter att vi beskådat det välväxta exemplaret en stund blev den tydligen trött på uppmärksamheten och gav sig av.

Ån har såväl snabbare strömmar som lugna mer trögflytande avsnitt. Jag har aldrig haft någon större framgång i de snabbare strömmarna. Däremot har jag fått fin öring där strömmen flyter långsamt. Min rekommendation är att ta en tripp uppströms längs ån och se efter om det syns några vak. Även det mest obetydliga vak bör granskas ingående. Fisken tar - oavsett storlek - ytterst försiktigt och är synnerligen skygg. För den som vill öva sin förmåga att fiska på skygg fisk utgör den lilla ån ett ypperligt tillfälle till träning. Vakande fiskar flyttar sig ofta ett 50-tal meter redan då man närmar sig längs stranden. Tafsspetsen måste anpassas till åns särskilda förhållanden och tunna tafsar är helt nödvändiga för att det skall bli något resultat. Men var försiktig, och bli inte förvånad om det stramar till ordentligt när Du gör mothugg!

Ibland kan man även få tillfälle att fiska nymf på synlig fisk. I det klara vattnet kan man se fiskarna som gärna rör sig i mindre stim. Fisket efter synlig fisk sker i dagsljus och det gäller att lyckas i det första kastet. Minsta rörelse av linan eller tafsen på ytan medför att stimmet flyttar sig till en ny plats. Det kan vara oerhört spännande att se nymfen sakta glida ner mot stimmet och tillfredsställelsen när man lyckats kroka någon av dem är svår att överdriva. Något som däremot inte skall överdrivas är fiskarnas storlek, men en och annan matharr kan man ändå knipa på det här sättet.

Selen nedströms ön
Nedströms ön vidtar ett flera kilometer långt koppel av långa sel. Dessa sel, som har mer karaktär av små sjöar än av älv, ter sig inte särskilt attraktiva för flugfiskaren. Man skall dock veta att det är från dessa sel harren rör sig ut i strömmarna när det blir kläckningar. Vid ett tillfälle - jag hade då inte tillgång till fiskegrejor - fick jag bevittna hur ett sådant sel vaknade till liv en kväll när sländorna kläcktes. Aldrig någonsin har jag sett så många vak samtidigt som jag gjorde då. Jag minns att det var en blandning av både stor och liten fisk som bröt ytan i sin jakt på de små insekterna. Förmodligen var det ett sådant tillfälle Öste berättade om i sin artikel i Flugfiske i Norden för många år sedan. Normalt rekommenderar jag inte flugfiskaren att lägga ned tid på dessa platser, men var vaksam och håll ögonen öppna. Det kan vara värt att ägna forsnackarna i slutet av selen viss uppmärksamhet. Vanligtvis vakar det mindre harr på forsnackarna men man bör hålla lite koll på vaken och se om någon större fisk tagit plats på nacken. Det är inte vanligt att så sker, men det inträffar tillräckligt ofta för att det skall vara värt att se efter om så är fallet.

Strömmarna efter selen
När selen tar slut följer en lång sträcka med varierande strömmar som är väl värda att ägna en hel del tid. Fiskeplatserna avlöser varandra och mitt råd är att till fots följa älven och utforska strömmarna. Till skillnad mot strykan vid Os kommer man alltid i kontakt med någon fisk i strömmarna, låt vara att den ofta kan vara småväxt. Efter att ha harvat längs Os-strykan några timmar, utan att vare sig se eller känna en enda fisk, är emellertid även mindre harr ett välkommet inslag i tillvaron. Det är svårt att ge några generella råd om fiskeplatser eftersom en plats som fungerat bra vid ett tillfälle kan vara helt livlös nästa gång man kommer på besök. Med lite tålamod brukar det ändå gå att hitta en och annan skaplig harr någonstans i strömmarna. Nedströms det långa strömpartiet ligger en campingplats. Fiskekortet gäller i mer än en mil nedströms campingplatsen, men där har jag endast fiskat sporadiskt och jag har inte så mycket att berätta om fisket där. Campingplatsen kan däremot varmt rekommenderas eftersom den håller hygglig standard och dessutom har fiskeplatser inom gångavstånd. Den som bor på campingen kan alltså låta bilen stå någon kväll och idka trivselfiske. Blir det för trivsamt så tar det inte mer än 20 minuter att åka till Røros nästa dag för att handla nytt på Vinmonopolet!

För den som vill få en uppfattning om hur stor fisk det finns i älven finns det träavbildningar av tidigare fångster på campingens reception. Det är inte några dåliga firrar de har tagit i älven.

Galåen
En kväll för ett antal år sedan lämnade jag Os för att åka hem till stugan i Fjällnäs. Fisket hade varit sådär, men de större fiskarna hade inte visat sig. Det var nästan mörkt när jag bestämde mig för att åka ned till älven vid Galåen några kilometer ovanför Os, för att se om det vakade något där. Vid Os hade jag nästan inte sett några vak alls. Vid landsvägen finns en skylt som pekar ut Galåen och nere vid älven finns något som liknar ett slags campingområde. Jag parkerade bilen och skulle just öppna dörren när en belåten flugfiskare kom upp från strandbrinken. I den ena handen höll han den mest fantastiska fisk jag hade (har) sett. Den naturliga reaktionen hade varit att gå ut ur bilen, gratulera fiskaren och prata om fångsten. Men jag blev helt handlingsförlamad och satt kvar i bilen och stirrade på fisken medan fiskaren och fisken sakta försvann i kvällens dunkel. Minnesbilden av den enorma harren gör att jag även i fortsättningen kommer att envisas med att, då och då, besöka Glomma för nya försök att komma till tals med de riktigt, riktigt stora. För de finns…

Flugor för Glomma
Normalt sett är inte fisken i Glomma överdrivet känslig för vilken fluga man har på tafsen. Några rekommendationer vill jag ändå ge den som planerar att besöka älven.

Torrflugor
När jag inledde mitt Glommafiske under tidigt 80-tal pågick, i tidskriften Flugfiske i Norden, en intensiv kampanj för att lansera ett antal fiskeprofiler som ledande svenska flugfiskeexperter. Ett av de mer lyckade momenten i kampanjen var flugmönstret Rackelhanen, till vilken en av de tilltänkta profilerna var upphovsman. Rackelhanen, storlek 10 eller 12, i en mörkt brun färg, var länge mitt absoluta förstahandsval i älven. Särskilt väl fungerar mönstret när skymningen lagt sig över älven.

Numera föredrar jag att inleda fisket med en mörkbrun Cdc-12:a i samma storlekar, som binds enligt beskrivningen på annan plats på Pelles fiske. Smutsgula Rackelhanar, variantflugor och andra stolligheter som föreslagits för fisket i Glomma fungerar visserligen bra vid de tillfällen då de flesta flugor fångar fisk, men har inte utmärkt sig utöver det vanliga då fisket i älven varit trögt.

Jag vill också passa på att slå ett slag för Arnemyran som fångat många fina harrar i älven. Även till den finns bindbeskrivning på annan plats hemsidan. En annan fluga som tar bra med fisk är Lennart Bergqvists mycket effektiva Superpuppa, framförallt i olivfärgade nyanser. Dessa mönster har även fungerat bra i den lilla ån som rinner ut i älven. Där får man dock vanligtvis gå ner till storlek 16 för att det skall fungera. För fisket i ån kan även rekommenderas mönstret Pelles lilla grå.

Nymfer
Av de sjunkande flugorna har särskilt den guldhuvade E-12:an visat framfötterna när vaken uteblivit. Ett annat mönster som, såväl i Glomma som i andra vatten, vunnit alltmer tafstid är den synnerligen välfiskande Glsscse #2, som det går att läsa mer om i andra artiklar på Pelles fiske. Ytterligare en fångstmagnet i Glomma är vår förbättrde variant av La Fontaines Deep sparkling pupa.

Slutliga tips
Fisket i Glomma är som regel som bäst i skymningens dunkel. Visst går det att även dagtid få fisk men oftast är det då den mindre fisken som är aktiv. Koncentrera därför i möjligaste mån fisket till kvällarna.

Försök också att utveckla bilfisket till den konstart det förtjänar att vara. Ofta kan älven förefalla helt fisktom och man vare sig ser, hör eller känner någon fisk trots att förutsättningarna verkar goda. I dessa lägen handlar det om att aktivt leta efter vakande fisk. Många gånger har jag vid sådana tillfällen suttit mer i bilen än stått vid vattnet. Orsaken är att fiskaktiviteten ofta är synnerligen lokal. Mitt i den till synes livlösa älven kan man ibland hitta tio hyfsade harrar som vakar längs en kort strömkant. Söker man inte aktivt efter dessa aktiva fiskar så kommer man inte heller att hitta dem. En plats som alltid förtjänar "ett sista" försök är Os-strykans nedre del. Vid strandkanten finns ett träbord, och i strömmen utanför bordet är det ganska vanligt att det på en mycket begränsad yta börjar vaka fin harr medan älven i övrigt förblir livlös.

När kvällen övergått till natt och fisket är över är det dags att parkera bilen och fira fisket. Den första kvällen är det lämpligt att fira med kaffe, tobak och Whiskey. Har man slarvat med inköpen inför resan så finns det risk att man står utan whiskey efter den första kvällens firande. På kalfjället hade detta varit en katastrof, men i Glomma är det bilfiske som gäller, och som sagt - det tar bara 20 minuter att åka bil till Røros, och vips så är allt frid och fröjd igen!