Stora Harrträsket
Text: Arne Wahlström
Foto: Arne Wahlström & Per Persson
Fiskeår: 1999
Det
var tidig augusti 1999. Kvällen hade börjat övergå till
natt när vi parkerade bilen ett hundratal meter från det Stora
harrträskets strand. Nere vid sjökanten – ett fåtal meter
från vattenlinjen – låg den lilla stugan “Siken”, som den närmaste
veckan skulle vara vår bostad. Läget var fantastiskt och utsikten
över sjön fick fiskenerverna att sättas i dallring. Efter att
packningen ställts in i huset satte vi oss ned vid eldstaden, drack ett
glas vin, tände en pipa rök och försjönk in i den norrländska
stillheten. Stora harrträsket ligger några mil från Sorsele. Sjön är förhållandevis stor och rymmer ett väl tilltaget harrbestånd. Ute i djupet simmar grov öring och i de vassbeklädda vikarna hittar man gäddor av respektabel storlek. Kort sagt bjuder vattnet på ett varierande och intressant fiske. Hyr man stuga får man dessutom tillgång till båt, vilket är en förutsättning för ett givande fiske i sjön. I den här artikeln skall jag berätta om några av de episoder och företeelser som vi upplevde vid harrträsket och dess omgivningar. Artikeln handlar inte om stora fångster, höga vikter eller skrikande rullar. Sådana artiklar översköljs man ändå av i fiskepressen och förmodligen är många meter av den utdragna backingen rena påhitt.
Vi hade lite otur vid vår vistelse i området. Vädret var inte det bästa; nätterna var kalla och dagarnas värme var inte tillräcklig för att sätta fart på insektslivet. Vi fann därför snart att harrtrolling var den mest givande och roligaste metoden för fisket under dagtid. Små spinnare och upphängarflugor fick flitigt tjänstgöra som middagsleverantörer på revens andra sida. Både Pelle och jag är egentligen inbitna flugfiskare – i vart fall när fisket är inriktat på ädelfisk. Ett litet nederlag var det därför att ägna sig åt trolling, men vad gör man när förhållandena inte lämpar sig för ordinärt flugfiske?
Spindlar – nej tack!
Efter en tids fiske noterade vi att åtta av tio fiskar tog på samma spö, vilket var märkligt eftersom båda spöna var apterade med varsin femgrams Panterspinnare och 0,20-lina. Efter en tids funderande stod det hela plötsligt klart för oss. Egentligen var det inte något konstigt alls – HARREN GILLAR INTE SPINDLAR. Den som fiskar med drag kan välja att fiska med multirulle, d.v.s. riktig rulle eller med spindel. Mulitirullen är liten, kompakt och elegant. Den ger en fantastisk kontroll vid kast och drillning och är en njutning för fiskaren. Spindeln hänger och slänger under spöhantaget. Den ger ett osymmetriskt intryck och dess tentakler stå ut åt alla håll. Vid invevning snurrar bygeln och rullen ser ut som äldre tiders handvevade gräddvispar. Hur harren kunde veta på vilket spö det satt en spindel begriper inte jag, men den ojämna huggfördelningen mellan utrustningarna visar att den visste. Efter ett par dagar ersattes spindelspöt med ett flugspö varefter fördelningen av hugg jämnades ut.
Kungs-, Drottnings- och Knektstenarna
Särskilda minnen är förknippade med ett antal grynnor som lömskt dolde sig under vattenytan. Kungsstenarna låg nära stranden där båten förtöjdes. Stenarna var ett obehagligt gissel vid in och utfärd med båten, men en källa till spänning på kvällarna när harren började vaka omkring dem. I allmänhet ställde stenarna till mest problem vid färden in mot land. Den enkla förklaringen till detta förhållande var att det då som oftast var slut i den medhavda petflaskan med gro.., läsk menar jag, vilket naturligtvis medförde att vi hade bråttom in till land för att fylla på.
Drottningsstenen, denna ljuvliga grynna, är endast förknippad med positiva upplevelser. Vi hade lärt oss att trollingen skulle bedrivas i form av en ellips runt två öar som var belägna på ett par hundra meters avstånd från varandra. Öarna låg rakt utanför stugan och det var lätt att ta sig dit. Varje varv runt öarna hade heta och svala stråk. När vi närmade oss den mindre av öarna brukade vår ankomst alltid signaleras med ett lättare drag någon av linorna. Här fanns inte harr av något större format, men väl respektabla portionsfiskar. Ankomsten till den större ön, som låg längre från stranden och där vattnet var djupare, möttes inte alltid av samma tydliga signal. I vart fall inte under de första dagarna. Sen hittade vi Drottningsstenen...
Drottningsstenen
låg något tjogotal meter från öns strandsida. Runt
stenen kunde botten skönjas under klart väder på dagen, men
det var ändå förhållandevis djupt. Första gången
vi passerade stenen höll det på att sluta olyckligt. Fisket hade
gått trögt och jag rodde båten med ryggen mot fören
utan att reflektera över att det kunde finnas något grund i färdvägen.
Per satt med ett spö i varje hand försjunken i tankar och måttligt
intresserad av vad som fanns framför båten. Plötsligt tittade
han upp och skrek till “SE UPP FÖR DROTTNINGSSTENEN!”. En snabb manöver
med årorna räddade oss sannolikt från en simtur vid det tillfället.
Vi hade inte mer än hunnit passera stenen innan det stramade till i det
ena spöt. Det var inte spöt med spindel som stramade, men det behöver
väl knappast nämnas. En stund senare kunde en riktigt fin norrländsk
sjöharr – förträfflig till gravning – läggas på
båtens botten. Drottningsstenen hade presenterat sig. Till stor del
levde vi de följande dagarna på harr från djuphålorna
runt Drottningsstenen. Framför allt var det när eftermiddagssolen
intog en något lägre position som harrarna av det finare formatet
gav sig till känna vid stenen. Sådana harrar fick vi inte på
andra ställen i sjön. Kommer du till Harrträsket skall du pröva
drottningsstenen. 
Knektstenen
måste ha skördat många sjömäns liv. Nåja,
den har nog ställt till med ett och annat ofrivilligt bad i alla fall.
Allra värst var den när nattens mörker slutit sig om den stora
sjön. Knektstenen låg mellan den mindre ön och Siken. Med
mörkret kom harrvaken, låt vara i begränsad omfattning. Kvällsrundorna
avslutade vi med att ro fluga. Allra hetast var stråket där Knektstenen,
likt den fräsande draken Smaug regerade. Den första kontakten med
Knektstenen slutade med seger för stenen. En grov harr hade visat sig
i ytan och vi gled sakta och tyst för att komma i kastposition. Vaket
närmade sig sakta, bara några meter till så var vi i kastläge.
Per började sakta luftkasta. Flugan landade precis där den skulle.
PANG!!...Nej det var inte någon fisk. Det var Knektstenen. Fem minuter
senare lyckades vi till hälften stående utanför båten
sparka oss loss från stenen. Natten var kolsvart och luften isande kall.
Knektstenen hade givit sig till känna. Gädda
En
förmiddag stod vädergudarna oss bi och solen bröt igenom det
annars tunga molntäcket och värmde riktigt behagligt. Vi beslöt
att ro ett varv runt sjön för att undersöka huggvilligheten
i andra delar av sjön än runt öarna utanför Siken. Fisket
gick med förlov sagt trögt med endast ett fåtal hugg. Det
visade sig att sjön hade två delar vilka avgränsades av en
smal midja. I den del vi tidigare hade fiskat var det djupt och sjön
såg ut som sjöar i allmänhet gör. På andra sidan
midjan var vattnet mycket grunt och översteg sällan mer en meter.
Stränderna var helt vassbeklädda och vi insåg snabbt att det
var gäddgrejorna som gav de största chanserna till fisk. Efter en
stunds resultatlöst kastande tröttnade vi på gäddfisket
och beslöt att ro hem och äta harr. Pliktskyldigt fick en Bomber
släpa efter båten på vägen ut ur den grunda viken. När
vi hade passerat en vassudde fick jag syn på en stor mörk skugga
några meter bakom båten. Jag stannade båten och berättade
för Pelle vad jag sett. Eftersom gäddor i vatten oftast avtecknar
sig ljusare än den omkringliggande bottnen var förhoppningarna inte
så stora. Pelle vevade in vobblern för att kunna lägga ut
den framför fisken om skuggan visade sig vara en sådan. Bombern
flöt halvmetern från båtens reling. Vi tog några årtag
och gled sakta mot platsen där skuggan visat sig. Plötsligt reste
sig en bred rygg vid sidan av båten, varefter vattenytan exploderade
när fisken kastade sig över vobblern alldeles in till båtrelingen.
Pelle, som stod upp i spaningsläge, gjorde ett språng i blotta
förskräckelsen och lyckades därigenom kroka gäddan. Inledningsvis
tycktes gäddan drilla Pelle och inte tvärt om. När den värsta
chocken efter hugget lagt sig började Pelle, som arbetade mer metodiskt
än gäddan, att få övertaget. Det stora problemet visade
sig vara att få in gäddan i båten. Vid normalt gäddfiske
försöker man ju att ha en huggkrok tillgänglig. Nu var vi hänvisade
till en håv av modell mindre. Eftersom gäddan var av annan modell
uppstod problem. Efter några misslyckade håvningsförsök
tycktes gäddan känna att vi behövde lite hjälp på
traven. Vid det femte försöket simmade den helt enkelt in i håven
och knölade självmant in sig i det trånga utrymmet bland nätmaskorna.
Gäddan var bärgad och det vankades härliga, saftiga och gudomligt
goda rökta gäddkotletter. Men innan dess...en djup klunk ur petflaskan
och en pipa tobak. Selektiv harr? – jodå de finns
Några dagar efter gäddepisoden bestämde vi oss för en ny tur in till gäddorna i de grunda vassvikarna. Ibland undrar man varför det är självklart att ägna timmar åt fiske efter harr som vanligtvis uppnår en förhållandevis blygsam storlek, när det finns gäddor i närheten som kan väga det tiodubbla. I sakta mak gled vi in genom sjöns smala midja och ut i den grunda delen. Det var förmiddagssol och stilla i luften. Under det senaste dygnet hade värmen kommit och vattenytan var full av ytterst små, vita insekter. Planen var inte längre att ro drag. Vi skulle leta reda på en gädda och vi skulle få bra bilder på det explosiva och ursinniga gäddhugget. Naturligtvis såg vi inte en enda gädda, men däremot något annat.
Något
hundratal meter längre in i viken syntes flera vak. Harren skall ju inte
beskyllas från att vara den mest begåvade av jordens alla djurarter,
men nog borde väl överlevnadsinstinkten ändå säga
harren att platsen var illa vald. Snabbt började vi ro mot viken där
harrarna vakade. Här handlade det om att komma före gäddorna
till smörgåsbordet. Snart var harrarna inom kasthåll och
med ett par Cdc-12:or på tafsarna bärgades lunchen. Snart kunde
vi emellertid konstatera att harrvaken inte var begränsade till en mindre
yta av sjöns grunda “gäddhalva”. Det vakade överallt! Nu skulle
vi få uppleva ett sånt där harrfiske som andra skriver om,
men som man själv aldrig är i närheten av. Flugorna landade
runt båten – inget hände. Nya flugor fick chansen – inget hände.
Torrflugorna byttes mot nymfer, flymfer och jassids - inget hände. Vi
insåg förstås att fisken åt de vita små insekterna
som flöt i drivor på ytan. Men hur i he...e imiterar man en insekt
som får en fluga, bunden på krok 26, att mer framstå som
sälimitation än en imitation av den aktuella insekten. Efter ett
par timmars fruktlösa försök ett behaga harrarna var det bara
att inse att vi fått smörj. Ofta har jag uttalat att harr av naturen
inte är selektiv. Nu vet jag att jag hade fel. Laisälven
Laisälven flyter fram alldeles i närheten av Sorsele. Vattnet i älven är så klart att det nästan känns overkligt. Det var med höga förväntningar vi styrde stegen från parkeringsplatsen ner till älvens strand. Tyvärr svarade älven på intet sätt upp mot våra förhoppningar. I älvens harravdelning var fisketrycket så hårt att det var svårt att få en hygglig fiskeplats. Eftersom vi inte åker många mil för att trängas var det bara att ge sig av. På vinst och förlust stannade vi till på en annan plats längs vägen och promenerade på nytt ner till älven. Här fanns det inte några grunda strömmar. Detta var öringens rike. Stora lugna och djupa sel avlöste varandra. Att under sådana förhållanden stå vid strandkanten med ett flugspö, klass fem och flytlina, känns inte alltför inspirerande. Det blev förstås inte någon fisk – för oss...
I en annan artikel på hemsidan har Pelle skrivit om “att ha timmarna”. Ortsbefolkningen har i allmänhet det. Medan jag förstrött fiskade av strandkanten passerade en båt sakta uppströms. Någon halvtimme senare kom båten förbi igen på väg in mot land efter väl förrättat värv. När båten passerade höll en nöjd ortsbo upp en öring mot mig. Öringen var stor – den var mycket, mycket stor. “Det finns såna här” förkunnade han och gled vidare nedströms. Med en självklar reflex tog jag en djup klunk ur petflaskan och hostade till av bestörtning. Javisst ja, vi hade åkt bil till Laisälven.
Sörslottstjärn
Några kilometer från Harrträsket ligger den numera så beryktade Sörslottstjärnen där tvåkilosharrarna förefaller vara vardagsmat – i vart fall om man ser till fångstrapporter från vinterfiskande specimenklubbar. Vi besökte tjärnen en blåsig dag och vattnet visade inte ett tecken på liv. Mest förvånade blev vi över hur liten tjärnen var. En så liten tjärn kan inte innehålla något större antal tvåkilosfiskar och man kan fundera över det rimliga i att dessa stackars fiskar fångas och returneras gång efter annan. När ett sådant litet vatten blir känt för sina stora harrar riskerar fisketrycket att bli stort. Eftersom harrarna återutsätts fortsätter tillströmningen av rekordhungriga fiskeentusiaster. För harrbeståndet som sådant vore det antagligen bättre om rekordfiskarna i sjön inte returnerades. Man kan fråga sig hur många av dessa giganters mindre systrar och bröder som tvingas göra samma resa upp och ner ur hålet till följd av människans jakt på de stora. För egen del tror jag att lejonparten av fisken i den lilla tjärnen skulle må bra av att någon fiskare hade mod att behålla de stora harrarna och att vattnet sedan kunde få ro.
För vår del blev besöket vid tjärnen en besvikelse; inte ett hugg på flera timmars fiske kunde vi summera efteråt. Vår påverkan på tjärnens fiskliv blev därför obetydligt, med vilket avses ett par spinnare på sjöbottnen. Hur hade vi då betett oss om en av de riktigt stora slagit till? Den frågan kan man fundera över. Men det är klart, som catch and eat- fiskare tycker vi ju att gravad harr smakar ganska bra!
Flugor och drag
En artikel skall alltid innehålla några ord om de flugor som fungerat väl. När spinnfiske skördat de största framgångarna är det naturligt att med några ord behandla vilka drag som fungerat bäst. Torrflugefisket dominerades i stort sett helt av Cdc-12:an som är en oerhört effektiv torrfluga. Som en kuriositet kan även nämnas att Hackelsvanen fick sitt genombrott som fiskleverantör. Den guldhuvade E-12:an, tätt följd av Glssccse # 2, var de flugor som fungerade bäst vid flugrodden. Glssccse-serien, som vid den här tiden var en ny ide, hade ännu inte fått sitt namn. Harrträsket med omnejd hjälpte serien att ta ett stort steg framåt.
På dragsidan dominerade spinnaren Panter stort. Myran har tillverkat en hel serie med fantastiska spinnare varav Panter, enligt min uppfattning, är den bästa. Vi prövade även andra Myran-spinnare med goda resultat. Agat hade några bra dagar då den inte stod Panter efter. När fjällgäddan skall tas – och det skall den enligt Per – måste ett slag slås för wobblern Bomber. Bomber tog årets osedvanligt stora fjällgädda och jag räknar med att de fjällgäddor som framdeles kommer att stupa för en Bomber är, om inte oräkneliga, så i vart fall räkneliga. Med dessa slutord har jag lämnat ett språkligt bidrag värdigt den riksbekanta “floskeltoppen”.