Boktips

Fisketips

Artiklar

Stora Harrträsket... andra sommaren

Text: Per Persson
Foto: Arne Wahlström & Per Persson
Fiskeår: 2002

Med tom blick och darrig hand sträckte sig Ammer-Harran efter hämtaren och tog en stadig klunk för att lugna nerverna. Bara sekunder tidigare satt han med böjt spö och Räven hade frågat "Är det håvningsläge?". "Det är ett blytungt håvningsläge" var det svar han hade fått. Vad föranledde nu Ammer-Harrans tomma blick och darriga händer? Till det återkommer vi senare i artikeln....

Åter vid Stora harrträsket, tre år efter första besöket, lastade Ammer-Harran och Räven in sin packning i den ljuvliga stugan Siken. Kvällen hade så smått börjat övergå i natt och med varsitt glas Parador i handen satte de sig vid eldstaden, tände upp en liten brasa och njöt av tillvaron. Harren vakade sporadiskt men fisket fick vänta till morgondagen - ikväll skulle det bara drickas, eldas och mås!

Dagen efter och åter skulle det tampas med träskets harrar. Räven satte sig vid årorna och Ammer-Harran placerades i aktern med ett spinnspö i den ena handen och ett flugspö i den andra. Spinnspöt var apterat med en tregrams panter och på flugspöt satt ett snabbt hopplockat trekast. Räven kryssade lugnt förbi Kungsstenarna och påbörjade det sedvanliga varvet runt öarna. Redan minuterna senare började det hända saker. Tyvärr hände inte det som Räven och Harran helst hade velat - att en storharr gick på en av flugorna. Det som hände var att Drottningsstenen på ett brutalt sätt gjorde sin placering påmind. Skärrad tog Räven hämtaren i näven och hävdade mellan klunkarna med emfas att stenen flyttat sig sedan förra gången dom besökte träsket. De första varven gick efter denna incident väl i roddhänseende men huggen uteblev. Detta var inte riktigt vad dom hade väntat sig och efter ytterligare ett varv utan hugg lade Räven till vid stranden - nu var det läge för reflektion. Räven, som inte kallas Räven av en slump, framförde en teori om vattentemperaturens inverkan på harrens ståndplatser i träsket - sist vi besökte träsket var det säkerligen 8 - 10 grader kallare i vattnet. Planen blev att gå något längre ut från öarna och redan nästföljande varv drog det till i spinnspöt. Ammer-Harran räckte spöt till Räven - vid dragrodd drillar dom varannan fisk - och minuterna senare låg en skaplig harr i håvnätet. Räven beundrade den vackra harren, nickade långsamt och sade med låg stämma sitt i sådana stunder idiomatiska uttryck - "the lady of the queen".

Första dagens fiske hade, efter justeringen av trollingrutten, gett ett antal fina harrar som på kvällen avnjutits till stor belåtenhet. Andra dagens fiske skulle ta sin början och även nu var det dragrodd som gällde. Dragrodd har ett antal fördelar gentemot det fiske Räven och Ammer-Harran egentligen föredrar - torrflugefiske på vakande harr. Först och främst handlar det om att ha flugor och drag i vattnet i så stor utsträckning som möjligt. Vid dragrodd görs inga kast i onödan och flugor och drag fiskar av ett större område på kortare tid än traditionellt flugfiske. Dessutom verkar det som om det företrädesvis är den mindre harren som vakar i träsket - dragrodden ger helt enkelt fler och större harrar. Innan fisket kunde komma igång var det dock en sak som måste justeras - det faktum att flugkastet inte alls hade fungerat första dagen. I detta läge lämnade Räven helt och hållet över ansvaret till Harran. Räven må vara Räven men när det gäller trekast till flugspö är Ammer-Harran den slugare. En djupdykning i flugaskarna gav ett kast bestående av en guldhuvad e-12:a, en svartnymf och en Telemarkskongen. Åtgärden hade avsedd verkan och denna dag var fördelningen mellan spinn och fluga jämn. Som kronan på verket tog den guldhuvade dessutom dagens största harr.

Så är vi framme vid den i ingressen utlovade förklaringen på vad som egentligen hände. Varför satt Ammer-Harran där med tom blick? Varför darrade hans händer? Vi tar det från början. Det var ett trollingvarv som dom andra när det högg på spinnspöt. Det var Harrans tur att ta in fisken så han räckte snabbt över flugspöt till Räven och började veva in. Fisken kändes inte alltför liten men följde ganska snällt med till en början. När så fisken var runt fem meter från båten frågade räven om det var läge för håv - frågan tarvades eftersom mindre harrar brukade gå bra att haka loss från draget utan inblandning av håv - och precis i detta läge gjorde fisken en rullning upp mot ytan. Det Ammer-Harran då såg var en lång utsträckt buk och längden indikerade harr som måste väga uppåt två kilo. "Det är ett blytungt håvningsläge" sa Ammer-Harran och började helt plötsligt drilla på ett sätt som antydde att en rejäl dos nerver hade blandat sig in i leken. Fisken gav sig ner mot djupare vatten igen och stod så en stund innan den åter gav sig upp mot ytan och denna gång ytterligare ett par meter närmare båten. Då får han se.... det är en gädda! Tvåkilosharren var ingen harr, det var en gädda. Den tidigare så koncentrerade drillningen gick över i ett stadie av resignation och Räven fick ta över. Med darrande hand tog Harran en stadig klunk ur hämtaren och kunde inte för ett ögonblick glädjas åt att den årliga fjällgäddan var bärgad. Hämtarens innehåll har dock en märklig förmåga att få de mörkaste moln att blåsa bort och en stund senare satt Ammer-Harran vid elden, halstrandes en harr, och berättade, om och om igen, om hur det kändes när han såg buken på "tvåkilos-harren".

Stora harrträsket visade sig åter hålla ett synnerligen trevligt harrfiske och Ammer-Harran och Räven lovade sig själva och varandra att hit skall de återkomma. Så, håll utkik på Pelles fiske efter nya öden och äventyr i och omkring träsket.